Aftonbladet – 8 september 1851, sida 2

med presidenten inträffade, uttryckligen förbehöll sig, att han aldrig skulle blanda sig i hennes val af domestiker. Dermed mente man mig, om jag också ej skriftligen nämndes. Mig förtröt denna besynnerliga bestämmelse, Jag förutsåg väl att jag en gång skulle nödgas vika för den blifvande äkta mannens vilja. Törhända visade jag honom, då han dagen efter sin föriofning kom till oss för att göra den ensamma bruden sällskap, ej det vänligaste ansigte. Han såg skyggt och vildt på mig. Efter en stund gick fru von Kasten in i förmaket och förebrådde mig för det jag skulle emottagit friherren oartigt. Jag försäkrade henne om min oskuld. Befall kokorskan att genast skicka in en kopp starkt kaffe till herr presidenten,, sade hon. Nådig frus, svarade jag, kokerskan är borta.s Så laga sjelf genast till det!s var svaret. å Jag lydde. Osaliga kokkonst! Genom en förvexling :og jag från det ställe, der den gamla kokerskan annars orukade i små pappersstrutar förvara sitt kaffe, något som till pappersform, firg och innehåll fullkomligt liknade malet kaffe. Jag kokade; jag bar nin konstprodukt ni dig fruns kammare och lemnade let älskande paret åter allena. Men, o himmel, hvilket skrik, som hirdes innan kort! Nådig frun ringde samman i huset. Alla betjenterna störtade in; ja, folk kommo upp från gatan. Jag var len förste i rummet, emedan jag varit närmast till hands. Friherre von Grob låg i det öppna fönstret och ropade: Hjelp, hjelp! Mördare!s Fru von Kasten ringde stormslockan, utan att säga ett ord, fastän hon såg mig. Jag rodde i början att de båda älskande blifvit tokiga af pur kärlek. Men då flera menniskor voro i rummet, vände riherren sig om. Hans askgrå ansigte var förvridet af n förfärlig ångest. Jag är förgifven! Håll fast den der! Tan är min mördare! Hjelp, läkare, läkare! Med den om skulle fasthållas menade han mig. Man försäkrade ig om min person. Fru von Kasten gik fram och tillaka, vridande händerna. Jag blef utfrd. Man hemr.de vakten. Emellertid erfor jag ändtlgen genom folets prat, att jag skulle ha gifvit presidenten gift i kaffe; an hade haft förskräckliga uppkastningar. Jag skakade ende på hufvudet; dock föresväfvade det miz nu unkelt, att mitt kaffe ej haft någon kaffelukt.iz Vakn kom; man bortförde mig. På trappan mötte den amla kokerskan oss. Jag frågade genast om inneållet af pappersstruten på det omtalade stället. Hon