Aftonbladet – 8 september 1851, sida 2

AE DINEPLRRSAE KaffetMin herrskarinna, enkefru von Kasten, en penninge och andryg dam, behandlade mig ganska nådigt. Jaj vet egentligen icke hvad jag föreställde hos henne. Jaj var privatsekreterare, hofmästare, förvaltare, föreläsare, säll skapare, allt i allo. Jag måste låta bruka mig till för nedrande sysselsättningar, som blott blefvo drägliga fö mig genom tanken på Gabriella. Emellertid fordrade da men alla dessa göromål af mig mera såsom af en för trogen, än af en egentlig löntagare. Hon gjorde mi; många små skänker, och förljufvade derigenom bitterhe ten af min ställning. Hon var en qvinna af ungefär trettio år, och hade fö sin rikedoms skull — ty på skönhet kunde hon ej gör anspråk — haft många tillbedjare. Då jag kom till henne var öfverdomstolens president, en friherre von Grob, der gynnade, Denne man tycktes genast i början ej gernö se mig i huset, i synnerhet då han märkte huru nedlå. tande nådig frun visade sig mot mig. Jag anade nästar att han var något svartsjuk, hvartill han dock ej hade någon orsak. Men jag lärde att känna honom dels sjelf dels genom den offentliga meningen, dels genom fru vor Kastens yttranden. Han var en mager, gulblek, hypo:. kondrisk liten man, som mellan sina akter ständigt plågade sig med sjelfskapade spöken och sorger. Det gjorde mig ondt om honom, och jag beklagade att jag i följd af min ställning ej kunde lära honom bättre. Men skill. naden i rang mellan honom och mig var alltför stor, föl något förtroligt närmande. Efter några månader berättade mig fru von Kasten sjelf om sin älskares griller, och att han hade en besynnerlig vedervilja för mig. De hade till och med råkat i strid angående mig, hvilken likväl ej hade några allvarsamma följder. Den svartblodige friherren bade påstått, att jag hade ett elakt drag kring munnen, något falskt i ögat, att jag vore i stånd att bakifrån bringa någon om lifvet, att han förstod sig på fysionomier. Min herrskarinna hade haft den godheten att försvara mig. Detta ökade den misstänksamme friarens bekymmer, och fastän han ej kunde eller ville invända något mot sin älskades föreställningar, förblef han dock dervid att jag åtminstone mot honom bure ett hemligt hat. Men fru von Kasten lugnade mig och lofvade mig att,fastän friherren önskade det, honom till trots ej släppa mig ur tjensten, så länge jag uppförde mig väl. Hon höll också verkligen så bra ord, att hon, då slutligen hennes förlofning