Aftonbladet – 5 september 1851, sida 3

se mig mätt på det älskliga barnet, som i oskuldsfull glädje stod framför mig. Åh då, min syster heter så. Hon går om morgonem till staden med ägg och ost till salu. Ibland följer jag henne också dit, då jag måste hjelpa henne att bära. Men i dag kunde hon hjelpa sig ensam, ty vi hade ej så mycket att föra till torget. Också måste jag i morse vakta huset, medan far gick till byn, der han aflemnade en beställning på träarbeten, två dussin tallrikar, lika många träskedar, och en kärra full med högafflar till krämaren Pfiff. Emedlertid måste jag koka maten, annars. hade han ju inte fått någon middag., Jag afhörde med nöje den lilla pratmakerskan och det kostade mig föga möda att draga henne allt djupare in i samtalet. Med en ljuf röst omtalade. hon för mig alla hemligheterna i sin enkla hushållning, under det hom satt framför mig på en sten. vid vägen. Jag erfor attt hennes far varit underofficer, hade förlorat benet i en. slagtning, bodde här i sin hemort, rådde om några öresland jord, förfärdigade allehanda trävaror och handlade dermed. Under vårt samtal framkommo ur skogen tvenne getter, som tycktes känna och älska sin herrskarinnas De skyndade med ett vänligt bräkande till henne och hvilade sig eller betade och lekte i vårt grannskap. — Det intryck, som allt detta gjorde på mig, är obeskrifligt. Detta intryck var så mycket djupare och mera rö rande, som jag i min inb.lining redan under en veekia lefvat bland perser, mongoler och tartarhorder på vildla stepper, och försakat njutningen af allt hvad ädelt deet menskliga slägtets menskligare civilisat:on erbjöd. Mittt nöje vid samtalet med den lilla Justine, såsom hon kalllade sig, stämde mig blott till vemodiga känslor och imgaf mig en häftigare längtan efter en liten egendom, ettt lugnt hem, ett anspråkslöst stilleben. Nu skallade en djup basröst: Ska vi gå, Justine?, och bakom skogshörnet framkom en gammal man i landtlig drägt. Hans husarskägg, hans träben sade mig. genast att det var Justines far. Jag bad honom ursäkta barnet, emedan jag genom mitt prat uppehållit det. Men han satte sig nu bredvid henne på stenen framför mig och upptog ånyg samtalstråden. : (Forts.)