Jnärmare pröfning, åt detsamma egna den sorg. I fälligaste omtanke. Då Jag nu, i stöd af Regeringsformen: fdI:de S, hemförlofvar Eder, nedkallar Jat synens välsignelser öfver Fosterlaudet, oc! förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män, alle samtligen och hvar och en isyn. nerhet med all Konungslig nål och ynnes städse välbevågen.n — Utrymmet tillåter ei att i sin fullständig het intaga de afskedstal, som på rikssalei höllos af ståndens talmän. Som det mest deraf bestod i de sedvanliga uttrycken a pundersåtlig vördnad , tillgifvenhet, tacksam het,, om valdrig hvilande omsorger för riket bästas o. s. v., så torde det vara nog att om: nämna hvad som isynnerhet karakteriserat dess: tal. Vi anföra derföre följande strofer ur dem. Landtmarskalken: Under de maktpäliggande öfverläggningar, som hos Rikets Ständer förekommit, har Ridd. och Adeln, i den öfvertygelse att statens säkerhet tryggast beredes genom inbördes förtroende emellan regering och folk, icke skiljt känslorna af kärlek för fosterlandet från dem af tillgifvenhet för dess Konungahus. Ridd. och Adeln, som sned stolthet känner sig tillhöra ett folk, hvars anor af frihet och sjelfständighet, i förening med trohet mot sina Konunzar, vitsordas af häfderna, skall ej heller någonsin finnas tvekande mellan uppoftringen af enskild fördel och äfventyrandet af sta tens anscende., Under dagens skiftande läror, för hvilka så mänga välden upps och försvunnit, gifvas dock osvikliga grundvalar för rje stats bestånd. De innefattas uti de betydels ord, som E. K. M:t ristat på värt urgamla rikes vapensköld. Sanning, — ieke blott den af stunden hyllade, men af äldrarne pröfvade, — och Rättvisa, för alla och mot alla, — utgöra den enda trygga ankargrund bland de upprörda tidsböljornas svall., Presteståndets vice Talman: Af E. K. M:ts höga nitälskan för begge dessa samhällsvigtiga mål (materiell och andlig förkofrans) har Presteständet, cj allenast gemensamt med den öf. riga Ständerförsamlingen, äfven vid denna riksdag rönt förnyade dyrbara prof, utan ock serskildt för sig i ärender, som närmast tillhöra presterligt kall och kyrklig värd, mottagit fiera nädiga meddelanden, vittnande om E. K. M:ts höga tillit till detta ständs insigt, nit och förfarenhet i de ting, som mäste andeligen dömas. Att motsvara detta nädiga förtroende, att derför ädagaligga sin uniersätligt vördnadsoch kärleksfulla erkänsla, skall oaflätligt vara Presteständets bemödande, dess pligt och dessära. Genom samvetsgrann uppmärksamhet på besvurua, heliga pligter, genom vaksamma omsorger om allt, som befrämjar och stadgar Guds ordning på iorden, genom ovikeligt nit att omgärda och befästa det christliga samhällets kärna och rot, gudsfruktan, tro och dygd i folkets hjertan, skall Presteständet oafbrutet söka förtjena sin Konungs nåd och sina medborgares aktning.n Borgareståndets Talman: Vigtiga frågor hafva varit föremäl för Riksens Ständers öfverläggningar. Genom sin omfattande art tillhöra de icke blott den närvarande stunden, men efterverlden, att bedöma. Vid deras pröfning har Borgareständet egt till ledning endast öfvertygelsen om fäderneslandets sanna bästa. Med en liflig känsla at medborgerlighet och af värma för fosterlandets heliga sak, har Borgareständet sökt att efter yttersta förmäga dertill medverka. Medvetandet deraf har ätföljt detta stånd under le olika äsigter, som äro oskiljaktiga från hvarje saming af fria folkombud, men hvilken skiljaktighet i omdömen dock egt till gemensamt mäl fåderneslanlets ära, sjelfständighet, trefnad och välgång, hvilka utgöra det oafbrutna syftet för E. K. M:ts höga och välviljande omsorger., Bondeståndets Talman: I den stund, då Folkets Ombud, efter slutade rådplägningar i fosterländska angelägenheter, äro samade inför thronen att till en vördad och älskad Koung underdänigst frambära afskedshelsningen, innan le sprida sig till skiljda hem, skiljda verksamhetsretsar, äterföres minnet ofrivilligt till de ämnen, som tgjort föremäl för omtanka, pröfning, ja bekymmer imder den näst framfarna tiden. Det är så mycket aturligare, i samma män som dessa ämnen varit af tor och genomgripande betydelse för fäderneslandet. Sädana hafva icke eller saknats vid detta riksmöte. rägor hafva förevarit, trängande djupt in i fogninarne af samhällsbyggnaden och syftande till dess mskapande i större eller mindre delar, och om äfen den varma fosterlandskärleken ansett sig hafva käl att klaga öfver deras utgång, har dock den lugna ch fasta förtröstan på det sannas och det rättas slutiga seger icke låtit sig rubbas. Öfvertygelsens väg r läng, men så blifver ej heller nägonting varaktigt, om icke på den vägen framkommit. I denna äsigt, allnänneligen omfattad af ett folk och dess ombud, har amhällsordningen sin säkraste borgen. Frägor hafva fvenledes förevarit, syftande till vidare utveckling af jr handen varande förhällanden med hänsigt till förvarsverkets stärkande, vetenskapliga och andra inittningars fullkomnande m. m. Vid bedömande af essa frägor hafva Bondeståndets ombud måst föra parsamhetens talan. De hafva måst det, emean de bättre än andra känna de mest skatteetungades tänkesätt och tillgängar, och de hafva ervid icke skytt att efter fidrens sed frambära sannirdighetens vittnesbörd, öfvertygade att en regering genting bättre behöfver än en sann och tillförlitlig unskap om det land och folk, hvaröfver hon har alt i yra. : Men den glada utsigten till fortfarande fred, till andelns och näringarnes förkofran, ingifver grundade rhoppningar att ökadt välständ skall lemna tillgänar till de ökade statsbehofven, dem klokheten på-J! uder till betryggande af ett älskadt fosterlands1 elfbeständ, dess stigande andliga bildning och tim-s ga förkofran.n, S — Konungen och Drottningen, Arffurstarnel. ch Prinsessan utflytta i morgon till Tullgarn. 4 ronprinsen med sin gemål lärer ännu en tid. omma att vistas på Rosendal. ; — Från Carlskrona skrifves i Najaden,: — ) Prins Oscar, som nästan alla dagar, dål in icke är på annat sätt upptagen, har närre reunioner hemma hos sig, hvartill em-f tsoch tjenstemän så väl af flottans soml. stadens och länets kårer äro inbjudne, gif-1 r i dag åter middas och tarda nå aftanon!