Aftonbladet – 4 september 1851, sida 2

Men äfven nationerna framskrida på vetandets bana, och snart stundar den tid, då Curia Romana icke mer kom mer att utdela några befallningar utom Patrimoniun Petri. Min reskamrat var redan efter tvenne dagars vistand i Rom nog lycklig att kunna betala mig de förskotter jag i Wien hade lemnat honom. Han hade tillfälligtvis på ett kaffehus träffat en ung prins, hvars lärare han vari och hvilken af gammal tillgifvenhet och medlidande öf. ver den genialiske konstnärens bittra öde tagit honom til sig, Herrbert skulle i egenskap af målare åtfölja sir furstliga gynnare, hvilken frikostigt sörjt för alla han: behof under resan genom Italien. Mig var ödet mindre bevåget. Dessutom var jag en dast amatör i konsten, men sökte likväl att så godt jag kunde deruti fullkomna mig. Men att med penseln elle med flöjten förtjena något var icke att tänka på. Jag lefde af de gåfvor Herrberts vänskap skänkte mig. Mer detta räckte icke länge. Herrbert lemnade Rom i fur. stens sällskap, efter att förgäfves sökt skaffa mig anställ. ning hos sin herre. Emellertid besåg jag allt hvad Ron egde märkvärdigt och lefde ett sorgfritt lif, utan att be. kymra mig om morgondagen. Jag hade så få behof at jag kunde anse mig rik. Då slutligen mina få tillgånga voro uttömda och jag redan stod i begrepp att lemna Italien, erhöll jag helt oförmodadt ny hjelp. En dag, då jag satt på en stenbänk utanför ett i Roms grannskap beläget kloster, kom en gammal munk med snöhvitt skägg och satte sig bredvid mig. Vi började att samtala med hvarandra, och munken, som sjelf var tysk och kallade sig pater Vitalis, fann sig road af mina infall. Då han erfor min nödställda belägenhet, bjöd han mig dagligen till gäst i klostret, så att jag kunde illfredsställa min önskan att ännu längre qvarstanna i Rom. Tid efter annan understödde den andelige mig idelmodigt med penningar. Han kallade mig alltid sin son och jag vördade honom som en fader. Han gjorde sig äfven mycken, ehuru fruktlös, möda att skaffa mig olats uti ett godt hus. Min son, sade han en dag, då vi spatserade på höjderna vid Villa Albani, lyckan är dig icke gynnsam Italien. Mitt råd är derföre att du söker den i ditt fälernesland.v Dessa ord gåfvo mig anledning. att försäkra honom, utt jag ej sökte lyckan, utan vore nöjd endast jag hade släder och nödtorftigt uppehälle. Då jag för tillfredsställandet af mina få behof behöfde så oändligen litet, vore jag alltid i stånd att förskaffa mig denna obetydliga