Aftonbladet – 4 september 1851, sida 1

jag den olyckliga aftonen tog miste om bläckoch vattenflaskan, äfvensom att Semiramis åt upp Bibi, kan icke en gång den strängaste domare straffa med förlusten af en half million. Likväl vandrade jag nu som en äfventyrare på öppna landsvägen. Den som är bestämd till en lekboll för olyckliga och vedervärdiga omständigheter, kunna hvarken klokhet eller trogna tjenster förhjelpa till ärans höjder. Jag anser derföre icke en primierminister, en fältmarska:k, en kardinal eller till och med sjelfva påfven för visare, klokare och bättre, eller en tiggare, bonde eller lärpojke för oklokare eller sämre, derföre att de förre gå klädde i siden och guld och de sednare i lumpor och de förre bo i palatser och de sednare i kojor. Alla utföra de här på jorden roller, icke efter egen önskan och förväntan, utan sådane de blifvit dem af ett hemlighetsfullt öde tilldelade. .Men deraf bör en man med hjerta och hufvud icke låta nedslå sig, ty dygder och talanger böra sannerligen icke vara mynt, hvarigenom man endast förskaffar sig ståtliga palatser, präktiga kläder och lysande ekipager och gör det ädlaste till medel för timliga njutningar, utan täfven menniskans inre skatt deruti han sätter gin sanna lycka och höghet. Allt annat på jorden är endast ett flyktigt snart försvinnande irblass, Sådana ungefär voro mina tankar vid åsynen af Tangelheimska ekipaget. Ehuru jag redan under mitt vistande hos baronessan Brandenberg blifvit filosof, förekom likväl i synnerhet, då jag kastade en blick tillbaka på mitt fordna lysande hoflif, min nuvarande belägenhet mig mindre behaglig. Jag var som de flesta audra menniskor en slaf af vanan och måste först vänja mig. a med de falska föreställningar om tingens värde, om sker och verklighet, om lyeka och olycka, om ändamål och model, som uti barndomen vanligen på oss inympas Vid hofvet hade jag stundom, då tillfälle gafa, gjort mi; lustig öfver filosoferna, i den förmodan att de antinge! voro lärda narrar eller pedantiska skolfuxar, Nu äter hade jag uti ödets skola studerat min filosof och der inhemtat att en menniska, som icke är slaf a sina passioner och som ringa skattar börd, penningar ära, prakt och andra tillfälliga förmåner, men deremot an ser ett rent hjerta, ett godt samvete samt ett förnöjsam och religiöst sinne för menniskans dyrbaraste egendom nödvändigt måste af den stora hopen ända från tbroner till kojan anses som en tvärvigg.