täende; jag såg redan så mänga för mig vigtigal lokumenter, att jag icke kunde afhälla mig frän viare forskningar. Trettioäriga kriget med sina välliga män trädde lefvande för min själ och jag våsade mig att ösa ur dess källor. Dock här gick det nig, likasom den, hvilken anar en öfversvämning, nen dock tror den vara i ett fjerran. Han utrymmer in hotade hydda, drager härutur hvad som stär bäst ill hands, vigtigt eller ovigtigt, i den meningen, att nnan vattuflödet kommer hafva räddat allt. Dä lir han plötsligt öfverraskad och mäste blott inskränka sig till det nödvändiga. Äfven mig öfverraskade vägorne, och min forskning mäste sammanfatta sig inom trängre gränser. Blott tre momenter, tre episoder af det storartade 30-äriga krigets epos kunde jag med nägra kraftiga venselstreck uppfriska, äter väcka dem till lif, och sifva dem deras ursprungliga färg med alla deras ;gendomliga ljusoch skuggsidor. Jag utvalde mig len obegripliga Waldstein), under ären 1633 och 1634, den milde Torstenson, från 1645, och den väloeräknande Königsmark, från 1648; — Wrangel med iret 1647 skulle blott säsom stoff upplifva bakgrunlen. Konturerna till dessa taflor, synnerligast af Torstensson, lemnade mig Chemnitz och tryckta originalarbeten, för hvilka jag vann en säl mycket större iktning, som jag kunde jemföra dem med samtida offentliga dokumenter, och derutur erkänna deras trovärdighet. Königsmarks och Wrangels porträtter, säsom de för 200 är tillbaka blefvo för mina landsmän framställda, visa originalbref från denna tid. — Ett ör mig fröjdefullt arbete — att nemligen tillintetgöra örut fattade meningar, gamla villfarelser, att förlomsfritt skildra stora personligheter efter sanna Mor, oeh att rädda en tapper nations ära i hennes epresentanter, det är den sanna lönen för den mölosamma historiska forskningen, der finner tanken det rätta ordet, känslan den sanna prägeln. Men skall man bryta stafven öfverj stora män, hvilkas ställning varit exceptionell och svär att förstå, då hämmas ordet, och känslan uppreser sig att uttala ordet skyldig, och den blir först lugn, sedan alla grunder samvetsgrannt blifvit pröfvade. Waldsteins gätlika personlighet har redan kallat i dagen en massa at böcker, och nu skall jag äfven öka deras antal, och det säsom en anklagare, — ett smärtfullt arbete! Sjutton bref, hvaribland fjorton obekanta för Törster, vittna emot honom. Huruvida dessa bref nägonsin varit kände af de svenska historieskrifvarne, det vet jag ej, men att de ej blifvit af dem begagnade, det känner jag. I öfrigt forskar jag icke efter det, som ir obekant för de svenske lärde, — jag söker blott lugliga grundstenar för mitt lands historia. Huruvida det af mig funna äfven för Sveriges Klio är dugligt eller icke, det må tiden lära. Ett annat fält, som jag blott i förbigående beträdde, var det af tyska och latinska handskrifter, hvilka hade afseende på Österrikes historia. Äfven här fann jag månget guldkorn hittills obegagnadt. En österrikisk krönika af är 1396, en annan för den tyska riddareorden, mänga skrifter öfver kyrkomötet i Öonstanz, en traktat öfver en ultraquintisk synod i Mähren, samt verk, som i början af 14:de århundradet blefvo afskrifna af i Prag studerande svenskar, och hvilka gifva mig vittnesbörd om vettenskapernes dävarande tillständ i Prag etc., har jag närmare undersökt och bestämt deras värde för mitt fäderneslands historia. Detta är det allmänna omfånget af mina 3 månaders forskningar. Jag tackar Gud att han härtill gifvit mig kraft och tillfälle, jag tackar äfven inamnet af mitt lands regering den svenska nationen, och dess upphöjda regering, som upptog mig så gästvänligt och så beredvilligt öppnade för mig dess litterära skatter; jag tackar slutligen de männer, som länat mig deras tid och kraft, för att snarare uppnå målet, nemligen herrarne Klemming, Styffe, Rappe och friherre Thure Cederström, som äfven gjorde mig uppmärksam på mänga kostbara handskrifter, samt bringade dem till mig, och jag är lycklig att, enligt en dessa dagar frän mitt lands regering mig tillhandakommen offentlig skrifvelse, kunna försäkra de svenska historieskrifvarne om ett lika understöd i mitt hemland, som här i så rikt mätt blifvit mig bevisadt. Stockholm den 1 Sept. 1851. D:r B. Dudik, 0.5. B. ) Sä heter mannen egentligen, ehuru genom Schiller namnet Wallenstein, kommit mest i bruk.