Aftonbladet – 1 september 1851, sida 2

emellan rättigheter och skyldigheter i samhället; att endast ett sådant system kan bevara, skonservera,, ett land från de hvälfnimgar, hvilka eljest blifva oundvikliga. Men förr att komma till motsatta resultater, måste uppcenbara facta dels förnekas, dels förvrängas. Den svenska Tiden är utmärkt i sitt slag, att så kunna lvanställa historiska facta, men hon har trosIförvandter i andra länder, som icke !gifva den efter. Ett upplysande bid:ag i detta Ihänseende har de konservativa tidningarnes behandling af de Gladstoneska brefven lemnat. Vi torde få skäl att återkomma till detta ämne, och meddela i dag endast följande artikel om Den värdigaste och bäste bland konungar. Sådan är den benämning, som den ultramontanska tidningen lUnivers begagnar om konungen af Neapel, medan en engelsk socius af samma förbund, med det ominösa namnet Macferlan, skrifver ett formligt loftal öfver neapolitanska styrelsen, försvarar den mot m:r Gladstone, hvars uppgifter han, upprepande det franska jesuitbladets sätt och ord, söker vederlägga med bevis omedelbart meddelade af — neapolitanska polisen, under förklarande att konung Ferdinand af Neapel är en kung som vförstär att regeram, och hvilken m:r Macferlans patroner, såväl som IUnivers, hoppas att andra monarker skola taga till sitt mönster. Af den nyligen. (in:o 197) anförda diskussionen den 7 Augustti i franska Nationalförsamlingen, ser man att ligans affilierade bland elysciska ministeren, mir Baroche, fört samma språk inför denna församling, så vidt anständigheten der tillät. Vi skola nu se hvad ett frisinnadt, men för sin sansade frisinnighet erkändt Parise-blad yttrar i samma ämne. I le National för den 13 Augusti, läser man härom följande: Vi återkomma med bedröfvelse: till de rysligheter, för hvilka Neapel är skådeplatsen. Det är icke blott mensklighet uttan fosterlandskärlek som befaller oss det. Vi kunna ej medgifva att ett försvar för koonung Ferdinand ser dagen i Frankrike, uttan att en protest med detsamma framträder från vår förolämpade rättskänsla. Det är plåga nog; att känna sig vanmäktig och vapenlös vid åsynen af så många missdåd. Då vi ej förmå näpsa bödeln, må vi åtminstone ej med tystnad fördraga att han lofordas. Hela den frisinnade pressen i alla länder har förkunnat de neapolitanska Bourbonernas förbrytelser. Så länge vi voro ensamme om detta språk, kan man möjligen hafva trott att vår rättmätiga harm hänförde oss till öfverdrifter. Af aktning för menniskovärdigheten sökte vi äfven sjelfva betvifla hvad mar berättat oss; men m:r Gladstones bref hafva oundvikligt inpreglat öfvertygelse hos hvar och en. I honom ser man icke någon statsfånge, som genom något under sluppit ur sitt fängelse, det är icke en son eller bror till nå. got offer, som berättar om dessa lönnmor.d, dessa falska angifvelser, dessa mwter. Det är en ledamot af engelska aristxratien, en konservatif, en f. d. statsminister. Hans bref bära öfverallt sanningens pregel. Han har sett, han har vidrört, han har vägt statsfångarnes bojor; han har trampat den murkna halm hvarpå de olycklige kräla; hian har talat med den man, hvilken förut var :sjelf statsminister och nu är galerslaf; han har sett honom sammansmidd med sin angifvare, på Ferdinands uttryckliga befallning. Under hans egna ögon hafva hustrur blifvit tyckta från sina män, söner från sina mödrar. Han har inträngt till ju qvisitionsdomstolen, der män med blodbestänkta händer sitta till doms. Det är icke politik, utan mensklighet, som aftvungit honom det nödrop, af hvilket Europa skakats. När mani Storbritanniens parlament nämnt hans bref, har hela församlingen delat samma känsla för att brännmärka den krönta bödeln, påfvens värd, vän, förtrogne. Storbritanniens minister har befallt sina sändebud i hela verlden, att för alla dennas styrelser framlägga. dessa bref, liksom för att krossa kowmng Ferdinand under den allmänna indimationens tyngd. Så har man förfarit i Englmd. Men hvad ser man i Frankrike? I Frankrike finner Neapels bödel försvarare och bundsförvandter. När man velat förelraga Gladstones bref från tribunen, har m:r 3aroche framstammat en motsägelse och hösern har vändt sig bort, likasom det för den endast vore gammalt nytt, när man skildrade n bourbonsk reaktion. M:r de Montalemberts tidning (I Univers), som understödjer påfvens intressen och omwuldar m:r Bonapartes, har icke studsat vid tt kalla Ferdinand af Neapel för den värdijaste och bäste bland konungar, och i dag, då pladet ej har någonting att lägga till vid förvaret, föreslår det honom såsom mönster för Ila konungar i Europa. Ett parti, som förnedrar sig så djipt, sonr öker urskulda sådana missdäd, sow i en så lodig smuts uppletar förbundsbrider och vönster, väcker lika mycket vämjlse som rede. Sådana äro emedlertid de, om i ett alft århundrade lifnärt sig med 793 års ninnen; de, som endast med rysnhg uttala rdet Nationalkonvent,! Medan de söka göra et frisinnade partiet ansvariga för guillotien, hvilken vi sjelfmandt nedbrutit, träda de pp till försvar för katolicismens Nero: och et blodiga raseri, som beklädt halfva Italien red sorgflor, kalla de mildhet. — I sammanhang härmed torde följamde uppsningar utur ett engelskt bref från Neapel den 4 Augusti böra meddelas. Det försäas i detta bref att de Gladstonska brefven ide föranladt an Iahinagugdo oo Tr