Aftonbladet – 1 september 1851, sida 2

— Någon mera ihärdig och manhaftig kämp har väl aldrig något parti haft, än de konser vativa ha uti tidningen Tiden. Det komme ej en nummer ut af denna tidning, som ick till trefjerdedelar utgör ett bataljfält, der h Palmblad gör sina evolutioner, reträtter, ut fall och infall, allt med mycken ledighet oci fyndighet, det måste medgifvas, men ocksi utan att det minsta fråga efter hvilka mede han begagnar, för att vinna sitt ändamål Det är denna fördomsfrihet, vid hopgörande af sina berättelser, som Tiden eger gemensam med de — vi hade så när sagt öfriga — skandaltidningarne, att aldrig skygga tillbaka fö en lögn, i fall den kan passa bra i stycke; de är denna förmåga att behålla fattningen, hurv tydligt han än blir blottad, i förening med er viss taktisk skicklighet att alltid skjuta undar sjelfva tvistefrågan, hvari han blifvit s!agen. och framhålla biomständigheter, hvilka änm återstå att vederlägga: det är dessa egenskaper, som hälla Tiden framgent uppe, huru dålig sak han än må hafva att försvara. Det ir också ej egentligen för någon sak, d.v.s. för någon öfvertygelse, Tiden fäktar. Det vore ock obehörigt att af en akademisk lärare fordra så mycket allvar vid samhällenas och mensklighetens frågor, hvilkas behandling han fvertagit såsom ett nöje på lediga stunder. Hans uppdrag är ju hufvudsakligen endast utt på hvad sätt som helst motverka de libeala åsigterna i samhällsförhållandena och att ned alla partihatets upptänkliga medel personligen nedsätta försvararne at dessa åsigter. för detta vackra syftemål skyggade han ej ns tillbaka för att begå samma brott som det, not hvilket han nyss uppträdt med hela toen af en grymt sårad rättskänsla, nemligen örfalskningsbrott. Läsaren känner denna hitoria, men vet kanske icke att Tiden varit og naif, att genom en sammanställning af let yttrande, hvilket blifvit citeradt, såsom rdagrannt aftryck ur Almqvists skrifter, med us verkliga ord, sjelf ännu ytterligare beisa sitt eget brott — för att erkänna och afedja det, tror hvarje rättskaftens person, som j känner Tiden — nej, under fortsatta påtåenden att han citerat ritt, och med fortittande återigen af sina på det falska citatet yggda räsonnemanger. Detta låter otroligt, ren läsaren kan i Tiden för slutet af Augui sjelf förvissa sig om förhållandet. En mängd af insända artiklar hafva från era delar af landet inkommit till Aftonbla-!