Aftonbladet – 29 augusti 1851, sida 2

Turalsdes hr I. A. H. i Krigsvetenskapsakadamiens Tidskrifi bevisar: att ingen militär ör sitta på Hiddarhuset. I sjunde häftet af ofvannämnde tidskrift läses, under rubrik vAktning för förmans och under den bekanta signaturen pJ. ÅA. Ho Hazelius). följande: Asidosättes denna aktning af en soldat eller af n yngre officer, så kan det förklaras af okunnighet pm värt ständs fordringar. Men sker det afen äldre fficer, duglig, upplyst och ansedd, med högre grad vf sin Konung hedrad, så kan det endast härröra af lömska, eller af den oriktiga föreställningen, bibrin sad af en lättsinnig press, att det skrifna ordet bör vägas med annan vigt ån det talade, eller att rikslagsmannakallet berättigar att i afgifna yttranden förvise förmanskapet. Det är ganska sannt att våra rigslagar, stiftade på ön tid, då närvarande förhålanden icke kunnat förutses, fria, genom sin tystnad, skrift, hvad som vore straffbart 1 tal, samt att vära srumdlagar tilläta Fiksdags-mannen att skydda krigsmanners förseelser. Detta allt är ganska sannt och ganska illa. Men bör denna rättighet — öm annars så bör kallas medgifvandet att handla orätt —besagnas? Då den begagnas af åldern, af graden, al lugligheten — hvilket efterdöme för ungdom i är och jenst! Om den, som till armen — eller flottan föer sin Konungs bud, icke är för underlydandes mun ler penna skyddad för bittra ord — förtjenta eller förtjenta frän riksdagseller partimannens ständpunkt, let hörer icke hit — hvad skydd skall då fordras för egementschefen, kompanichefen, korporalen? Hvad lir den armå, der yttre aktning mot förman, i handing eller ord, i eller utom tjenst, äsidosättes? Och tom tjenst kallar jag alla de förhållanden, hvilka cke tillhöra tjenst.s Betraktar man nu svårigheten, ja oraöjligeten, att under en diskussion om allmänna rinciper och sakförhållanden i en lagstiftande örsamling, der man väl skall efter bästa förtånd uppfylla sitt representantkall, undvika tt motsäga t. ex. en minister celler högre miitär, som ofta nog kan komma fram med rätt nycket oförstånd, så synes häraf, att enda sätet att bevara den militära aktningen för förnan vore: att herrar militärer öfvergåfvo Ridarhuset: en sak, som visst icke öfrige medorgare skulle, efter sednare tiders erfarenhet, eklaga. attentat