oriktigt; ty hela menniskans moraliska verksamhet ligger uttryckt i striden, och den är således liksom friden, ändamål i sig sjelf. Hela verldsutvecklingen är en strid, en mödosam fortgång från bättre till bättre; men tillika ligger ett resultat i hvarje vunnen seger, hvarje lyckadt sträfvande; och verksamheten och njutningen, striden och friden förutsätta hvarandra och äro lika nödvändiga. (Införes på begäran.) Hura Joridiska Fakulteten 1 Upsala bedömt dr för professionen i civilrätt afiagda specimina. I tvenne är har en af de mest maktpäliggande professioner vid universitet i Upsala-professionen i svenska civilrätten och romersk rätt stått ledig. På underdänigt förslag till denna lärostols äterbesättande har i början af sistl. Juni Consistorium Academicum, säsom bekant är, nästan enhälligt uppfört i 1:sta rummet docenten v. häradshöfdingen Olivecrona, i 2:dra rummet v. häradsböfdingen Forssell samt i 3:dje rummet e. 0. professoren Juel, hvarvid konsistorium hufvudsakligen följt det yttrande öfver de sökandes specimina, som i Juridiska Fakultetens kompetens-betänkande af den 14 Maj innehälles. Som emellertid 2. 0. professoren Juel öfver förslaget anfört underdåniga besvär, och dervid äfven klagat öfver det omdöme fakulteten fällt öfver hans utgifna specimen Om Dana-arf, torde det intressera allmänheten, särdeles alla jurister, att få taga kännedom af dei Juridiska fakulteten emot professor Juels .specimer framställda anmärkningar, hvarefter det för en hvar, som förstår svensk lag, lärer vara klart, huruvida samma specimen är förtjent af bättre omdöme, än Fakulteten meddelat. Utdrag af Juridiska Fakultetens i Upsala protokoll, hället d. 15 Maj 1851. 2. S. D. Dä Fakulteten nu skulle meddela betyg för de af sökanderne till den lediga professionen uti juridisk eneyklopedie, svensk privat rätt och romersk rätt aflagda specimina och dervid till pröfning först företog extra ordinarie professoren Carl Axel Juels specimen Om Dana-arf, förspordes skiljaktiga meningar bland fakultetens ledamöter; i anledning hvaraf omröstning anställdes; och yttrade sig först i ordningen professoren doktor Lindblad sålunda: Efter verkställd granskning af professor Juels spe-l: cimen, anser jag mig först och främst pligtig göra den anmärkning, att författaren icke ställt sig till efterrättelse föreskriften i kongl. brefvet den 18 Nov. 1748, enligt hvilket hans specimen bort innefatta er afhandling i någon af de till den sökta professionen hörande discipliner. Sjelfva ämnet utmärker redan, ! hvad ock innehället bekräftar, att detta specimen icke ir nägon afhandling i den romerska rätten eller svenska privaträtten, men väl uti den svenska kammeralaller finans-rätten. Hvad värde afhandlingen kan ägal säsom specimen för professionen i denna sednare vetenskap, tillhör icke fakulteten att nu pröfva. Men professoren Juel har likväl icke helt och hället underlåtit att i sitt specimen yttra sig i ämnen, soml: böra till den svenska privaträtten; han har fastmer på flera ställen (sidorna 58,63, 78 och följande) lemnat spridda försök att tolka ätskilliga lagens rum, och dermed visat, huru de enligt hans tanke böra förstås. Att förf. härvid varit sjelfständig och oberoende af andras meningar, lärer så mycket mindre kunna bestridas, som han, utan tvifvel, i de flesta gall befinner sig ensam om-.sin mening. Då jag icke bör tillåta mig ett sådant yttrande, utan att gifva skäl derför, anhäller jag att få fästa nppmärksamheten på följande ställen. Sidan 80 yttrar författaren, i fråga om utländsk arfvinges arfsrätt, att okunnigshet om dödsfallet torde böra gälla som laga förfall, om han icke iakttagit den för arfsrättens bevakande i 15 kap. 8 ärfdabalken föreskrifna tid af natt och år, hvilken tid likväl, enligt uttryckliga stadgandet i påföljande 3 S löper från sjelfva dödsfallet och icke först frän den dag arfvingen erhållit kunskap derom, avilket jag äfven angifvit uti min bok om prescription, lden författaren behagat citera ett par sidor förut, ler han börjar tala om fatalietiden för utländsk arfvinge; förmenande dock författaren, att den om döds fallet okunnige arfvingen är pligtig att bevisa samma ;kunnighet och att den ej varit sjelfförvällad: i sanning en ganska svär bevisningsskyldighet. Sedar I författaren, sidorna 96 och 97, framställt sin mening om patria potestas samt successio universalis och sinsmlaris hos Romarne och dermed visat en nog ytlig och wiwiständig kännedom af den föriisie so PASran, aomärker han, att de romerska rättsbegrerjen spöka i en och annan vrå af vär lagstiftning, hvarjemte neddelas sidan 98 den underrättelse, att efter re.geln får arfsrätten hos oss icke inträda förr än boet sär utredt. Universal-suecessionen, fortsätter författaren, är i 1734 ärs lag egentligen endast stad.gad som straff för den, som före boets utredning gör sig till singular-suecessor, hvaremot konkurslagen 1en 12 Mars 1830, hvilken författaren anser stå i strid med det nationala rättsmedvetandet och den åldre lagstiftningen, skall vara den, som genom stadgandet om urarfvagörelsen lemnat universalsuccessionen mera fast fot. Men emellertid fortfar den svenska arfsrätten att vara en successio sin.gularis, endast en rätt att erhålla den egendom, som Ääterstär af en aflidens bo, sedan all gäld blifvit gulden. Förutom den obekantskap med svenska arfsläran, som detta röjer, visar det tillika, ati författaren saknat kännedom derom att både 1818 års och alla föregående konkurslagar innefattade enahanda föreskrift som 1830 ärs konkurslag för arfvingarne efter en död person att göra sig urarfva, inom viss tid efter bouppteckningen, om de ville undvika personlig ansvarighet för den dödes gäld; hvarjemte författaren ådagalagt, att han ieke insett skälet till denna föreskrift, som dock ligger temmeligen öppet för en hvar, och aldraminst borde undfalla den, som söker att blifva professor i svenska Civilrätten. Af detta allt och hvad vidare yttras på följande sida om arfvingars rätt att, på grund af laga förfall, återfå ett danaarf, finner jag för min del uppenbart, att författaren icke bar den kännedom af den svenska Civil rätten, som måste fordras af en akademisk lärare i densamma. FErfordras ytterligare stöd för denna min mening, så har författaren lemnat det, uti hvad ban yttrar sidorna 104 och 105, deraf inhämtas, dels att han finner betänkligt att godkänna lagutskottets vid 1845 ärs riksdag uttalade, af rikets Ständer gillade åsigt, att den, som försuttit sin tid at! taga arf, äfven förlorat rättigheten att klandra testa mente; dels att, enligt professoren Juels mening, hvilken han under ventileringen tydligen tillkännagaf den i 18 kap. 1 Ärfda Balken stadgade fatalietic för bevakning af testamente äfven skall hafva afse ende på den föreskrifna kommunikationen med de; dödes närmaste arfvingar, så att uraktläten kommu nikation inom sex månader efter dödsfallet uta laga farfall skulle hafva den påföljd att testa mentet är ogildt; och slutligen, att om testaments tagaren väl bevakat testamentet vid domstol, me försummat kommunikutionen, sä anser professo Juel arfvingen vara berättigad klandra testamentet om han ock upphört vara berättigad till arfvet; oci vill professoren i sådant fall icke tillerkänna honor det gods, som genom klandret kan frängätestaments tagaren, utan detta bör antingen tillfalla närma ste fjermare arfvinge, i fall hans rätt ännu är Öp pen eller ock blifva dana-arf och gå under kronan ty i annat fall skulle testaments-tagaren kunn göra en vinst, genom att försumma hvad lagen fö preskrifvit, hvilket synes oss (nemligen professore: Juel) betänkligt. Genom hvad nu blifvit anfördt anser jag mig hafv a tillräckligt motiverat min mening, att professoren Juel ie afhandling om dana-arf icke kan godkännas säsor J specimen för professionen i svenska privaträtten 1 m., och kan jag säledes icke, emot föreskriften 1748 ärs kongl. bref, förklara e. o. professoren Ju en JAG oh skicklig och kompetent till denna profession. el oc DN mm rr FARA 2 a: ALAA se MM VI em TP (2-0