yristfällig. Således är friden blott ögonblickig, och i den ligger icke heller någon fullkomlig välsignelse; den är blott ett öfvergångsmoment till en ny strid, och så oupphörligt. Äfven kunna vi icke se, huru segern i strilen för det rätta kunde vinnas, om det icke vore någon välsignelse i striden; ty orsaker ill seger är den kraft, som öfvervinner all motstånd, och som således är segerns källa och grund tillika; men välsignelsen är ju blot! stt annat namn på denna segrande kraft, som j vore hvad den är, om den ej vore en af let goda och rätta helgad och genomträngd nakt, som således verkar i fullkomlig harmoni; ned sig sjelf, och derföre har friden i sitt eget väsende. Man må nu tänka sig detta som en högre njelp, så blir i alla fall saken densamma; jelpen blir då välsignelsen, och i striden är 1å välsignelse, liksom i friden, om det är en strid för det rätta och goda, och icke för dess motsats. Herr Rundgren hetraktar striden blott såsom ett medel för friden, och alldenstund deticke ir någon välsignelse i striden, så är den ickt något välsignadt eller godt medel, utan på sir höjd en conditio sine qva non, ett slags fataistiskt vilkor; men det betraktelsesättet ä oriktigt; ty hela menniskans moraliska verk. samhet ligger uttryckt i striden, och den i: således liksom friden, ändamål i sig sjelf. Hela verldsutvecklingen är en strid, en mödosam fortgång från bättre till bättre; men tillika ligger ett resultat i hvarje vunnen seger, hvarje lyckadt sträfvande; och verksamheten och njutningen, striden och friden förutsätta hvarandra och äro lika nödvändiga.