Aftonbladet – 27 augusti 1851, sida 2

vervägande, få utskotten vördsamligen tilstyrka, att nförmälde motioner icke må till nägon ikets stäners åtgärd föranleda. Stockholm d. 19 Aug. 1851. Reservation: af hr Winge. sva Sosessssmsossnr Riksdagen Piena i Riksstanden. RIDD. OCH ADELN förehar i dag jernvägsfråan. På förmiddagen har man medhunnit att diskura och genom votering antaga en af grefve Hening Hamilton föreslagen förändring i imgressen, sä tt den skall komma att innehälla: det Rikets Stäner besluta, att den garantie, som genom sista riksagens beslut lemnades för ränta ä anläggningskostaden för Örebro-Hult-jernvägen upphör, ifall nägot olag, som derpå eger rättsanspråk, icke existerar,. ;edermera talades ätskilligt öfver första punkten, derid isynnerhet hr Rosenblad var ganska ktter, eller, om grefve von Rosen kallade det, kastawe ut stickrd och gaf sina snärtar till höger och vaster. Han ill återremiss. För den längt framskrdna tidens kull begärde grefve Rosen att få afbryta sitt försvar ör förslaget och fortsätta det i eftermiddag, hvilket ckså af ständet bifölls. PRESTESTÅNDET har i fem timmar hållit på ned jernvägsfrägan; diskussionen afbröts Ikl. half 3, ör att i afton fortsättas. Till en början undersöktes uruvida icke de garantier som blifvit ett föregäende ernvägsbolag lemnade, skulle utgöra hinder för hufudfrägans upptagande till granskning; efter en vidyftig öfverläggning härom, hvarunder det sattes i räga om ett sädant bolag existerade eller icke, belöt man med 26 röster mot 11, att, oberoende af utkottets framställning i berörde hänseende, företaga mfvudsaken. Prosten Berlin och doktor Gumezlius voro det nu ifrägavarande förslagets varmaste anhänrare; bland motständarne stodo doktor Broman och yrosten Arosenius främst. I debatten deltogo tör öfrigt biskop Hallström, dokorerna Reuterdahl, Björkman, Nordström, Annertedt, Säve och Sandberg, professorerna Lindgren ;ch Carlson, samt prostarne Hasselrot, Lagergren, Lindberg och Almqvist. Nägra ville medgifva gaanti för räntan ä anläggningskostnaden för en jernräg mellan Örebro och Hult; men flertalet yrkade sent afslag. BORGARESTÅNDET diskuterade i 5!, timmar rägan om jernvägsanläggningen emellan Örebro och Xöping, utan att den hann afgöras. För afslag eller iterremiss af utlätandet yttrade sig hr Falhem; för iterremiss hrr Petre, Gräå och Brinck; för afslag hrr Aesselgren och Grape, hvaremot bifall förordades af rr Wern, Hörnstein, Sundler, Lindström, Boseus, Wedberg, Indebetou, Rinman, Lagergren och Berger, ned hvilka flera af ständets öfriga ledamöteer instämde. Plenum fortsättes på eftermiddagen. — Hos BONDESTANDET börjades pllenum med att tillkännagifvande af Matts Persson, attt han, som 1å Kongl. Maj:ts svar i fråga om Bondestäåndets rätt utt sjelf utse sin sekreterare upplästes, icke i likhet ned ett par andra ständsbröder afgaf nägot yttrande i detta vigtiga ärende, numera haft tid attt detsamma närmare begrunda, hvadan han anhöll att i protokoliet mätte få förvaras nägra ord derom. Huru man in må bedöma resultatet af regeringens ätgärd, yttade han, kan dock sättet hvarpä frägarn blifvit afgjord, ej annat än föranleda till sorgliga tbetraktelser. Det är nemligen obestridligt, att Bondeständets, af le öfrige medstånden understödda, anspråk att sjelf få välja sin sekreterare, ej kan bortresonneras. Rezeringen har ej heller sökt bestrida sådant, utan blott ned kalla resonnemanger afvisat frågan. Hvad som dlifvit utredt är, att Bondeständet fätt officiel försäksan att detta ständ ej är eller får vara sjelfrädigt, atan att förmyndareförordnandet fortfar. Bojan komner dock nu att kännas tyngre än fordom, och regesingens Äätgärd kan ej vara nyttig för nägondera arten. Rutberg yttrade i anledning häraf att då ärendet senom regeringens beslut blifvit afgjodt, voro alla sttranden derom öfverflödiga, men Matts Persson äbesopade de andras exempel och fann oväntadt att man ville betaga honom yttranderätten. Härefter förekom statsutskottets jermwägsförslag, avarvid Strindlund hemställde om ej ultsammans zunde utan läng tidspillan afgöras medelst ett afslag, 0ä grund af hr friherre Palmstjernas reservation, men som en mängd ledamöter redan begärt ordet, började 2n debatt som fortgick ända tills middagstiden, och varvid mycket säväl skriftligen som mumdtligen anfördes. Vi återkomma till en -närmare redogörelse lerför och nämna endast att Sahlström, Swartling från Östergöthland och Uhr voro de enda som med någon utförlighet talade för bifall till utskottets hemställan; illa de öfriga ansågo ärendet mindre väl utredt och yrkade afslag eller äterremiss. Talmannen hade insenting emot att framställa proposition i elighet med oluralitetens mening, och utlätandet afslojs. Statsutskottets utlåtande N:o 339 och hgutskottets N:o 59 biföllos. Diskussionen i Borgareståndet den 12 Juni, om ändringar i Fabriksoch Handtverksordningen af den 22 Dec. 1846. (Forts. från n:o 189.) Hr Hesselgren har yttrat, att ehuru skråförtattnin zarne upphört att vara gällande inom handtverkerierna, existerar skråandan ännu i andra afseenden. Jag instämmer fullkomligt deri, och för att visa, att jag längt tillförene hyst samma tänkesätt, skall jag uappläsa ett yttrande af mig vid 1844 irs riksdag. Det igenfinnes i ständets protokoll för len 22 December nämnde är och lyder som följer Hr Petrö: Näringsfriheten är ett nödvindigt vilkor för folkets trefnad. Den mäste hyllas säsm en samhällsorganismens grundprincip. Der rättgheten att på ärligt sätt försörja sig med sin konstflit och sin arbetskraft är begränsad och afskuren, der äro be-: greppen om menniskorätt dunkla och förvillade. Skräsinnet i sin högsta potens har i Sverige verkat lika mycket ondt som prohibitivsystemet i sin högsta utsträckning. Skrå är rätta namnet på den sjukdom, hvaraf den svenska statskroppen mest Yder. Man upptäcker till vår olycka skrå uti snart sagt alla våra institutioner. Det finnes uti representatonens fyra afdelningar, uti militären, uti hela den civila embetsmannacorpsen, uti handel och rörelse, uti de flesta näringar och handtverk. Hvad nu särskildt beträffar städerne, så förtjenar anmärkas, att den vanmakt och fattigdom, hvaruti flere bland dem, serdeles de mindre, nedsjunkit, ingalunda härleda sig frän intrång uti de onaturliga skrärättigheterne, utan frän en alltför felaktig grund för organisation af städernas styrelse och frän missförhållande i beskattningssättet, hvarigenom ofta händer, att det fattigare borgerskapet öfver sin förmåga taxeras, under det, i fall man annars bör sätta tro till offentliga yttranden vid sista riksdag, exempel skola gifvas, att den örmögnare delen deraf, genom en alltför tydlig disproprtion mellan ett at rikedom och lyckliga omständgheter utmärkt lefnadssätt, samt dess anpart i de allmänna skatterne till staten och staden, hvälfver på borgerskapet i allmänhet de öfrige skattdragande folkklassernas klandrande uppmärksamhet. Mänga städer äro af den obetydlighet, att de icke borde bekosta egen styrelse, utan lyda under landsrätt. De flesta städer lida af kostnader för onyttiga tjenstemän och oformliga inrättningar, occh erbjuda från denna synpunkt ett fält för reformer, som ofelbart skulle leda till mycken besparing i utgifter. Dessa allmänna brister i städernas sammansättning skala utan tvifral comäninnam afhinlnac cÄÅ cnavrt on