DANMARK. Ministern, Bardenfleth hade i thorsdags afrest till Flensburg. De holsteinska invalidofticerarne hafva nu alla fått sina afsked; och somliga med pensioner. Ridderskapet i Holstein hade en sammankomst i Kiel, men man kände cj hvad de der förhandlat. FRANKRIKE. En korrespondent från Paris skrifver till Berliner-National-Zeitung bland annat följande: Le Siecle, organ för den republikanska bourgeoisien, hvilken fordom darrade för blotta namnet socialism och som förr var en trogen anhängare af huset Orleans, har i dag slutit ett förbund för atti förening med socialismen bekämpa och tillintetgöra republikens fiender. Enighet mellan den fredliga bourgeoisiens demokrater, Louis Filips fordna anhängare, och de mest deciderade socialister å ena sidan, samt å andra sidan tvedrägt och split bland monarkisterna — sådan är partiernas ställning vid den förestående krisen är 1832. Men icke allenast ordningspartiets ledare, d. v. s. de folkrepresentanter som valdes år 1849, äro sinsemellan söndrade, utan äfven den stora ordningsarmeen, d. v. s. de valmän, som år 1849 valde de förstnämnda, äro söndrade och en stor del af dem har öfvergått till det republikanska lägret. — ,Louis Bonapartes regering har förstört de illusioner, som landtfolket en tid hyste om kejsarens brorson; städernas fredliga och rädda boutiquiers, som i början af fruktan för republiken kastade sig i antirepublikanernas armar, hafva vant sig vid den närvarande ställningen och blifvit republikaner. Ordningspurtiet har väl majoriteten i kammaren, men sitt inflytande på landet i almänihet har det förlorat i följd af sina evig stridigheter och sin lamhet i handling, si snart fråga är om annat än: republik elle: monarkti.... Den imperialistiska enthusiasmen synes I verkligen, såsom ofvan antyddes, vara i starkt aftagande; namnet Bonaparte, som år 1848 verkade med sådan förtrollande kraft, har förlorat sin makt. Bonapartismen sjelf tycks likväl icke tro på sitt nära förestäende slut. Den tror, att den Kikkista, i hvilken grundlaIgen inom få månader skulle ligga honom, är ör dess stora kropp. Den invaga äro så mycket farvertyrliga ipersonli samhälle: på det mest smanktiga, andefatuiga sätt. Louis Napoleon och hans vänner har det icke alls fallit in, att de måste lemna Elyste till våren år 1852. De illusioner, 1 hvilka republikens president invaggar sig, kunna endast törklaras om man tager 1 betraktande (de beser, som han tid efter annan far ermottaga gare, ittel: Ifrån prefekter och generalprokuratorerr, samt ii synnerhet, hvad Paris beträffar, från Ihr CarHer, och hvad departementerna beträftear från gensdarmerigeneralen Rcbillot. I dessa berättelser skildras massan af folket såsom alldeles utmattad och till största delen besjälad af den önskan att regeringsmakten fortfarande måtte fa förblifva i Louis Napoleons händer. Språket i Le ConstitutionInel skulle synas vara alldeles vansinnigt, om icke de smickrande rapporterna från Elystes agenter lågo bakom dessa hotelser. De utländska makternas representanter i Paris hafva råkat i stor förlägenhet genom Idetta Elysces sjelfbedrögeri, och ehuru de, lika litet som någon annan, kunna berätta nä