Aftonbladet – 23 augusti 1851, sida 2

werdens i Elven ofvanomnämnda skrifvelse, i n synbarligen upprörd sinnesförfattning, vände ig till nämndens ledamöter: — Mina herrar. urymän!s sade han, en utomordentlig hän-! lelse har inträffat: ett nytt vittne har, utan cahelse, i detta ögonblick infunnit sig — det ir en jordbrukare ifrån Elven, som förklarar sig beredd: att afgifva en vittnesberättelse tilll förmån för de anklagade. Jag skulle anse: mig ovärdig det embete jag bekläder, om jag cke af pligt och samvete funne mig uppmanad att bedja eder uppskjuta afkunnandet af dert utslag, hvilket, i annat fall, såväl jag, som j, mina herrar, kunde en dag komma att ångra.n Nu efterskickades Tredion, som af domaren tillsades att stiga fram till dombordet och aflägga den vänliga vittneseden. Detta vittnes oformodade uppträdande verkade som ett åskslag på den unga enkan, hvars hastiga sinnesrörelse var alltför synbar, föratt undgå någon af de tillstädesvarandes uppmärksamhet. Hon satt bredvid en ung man af reslig kroppsvext, med : hvilken hon, under loppet af ransakningen, som oftast rådförde sig. Vid den första blick; Hon fästade på Tredion, tycktes det, att sluta af den flyktiga rodnad, som dervid färgade hennes kinder; samt hennes på samma gång skiftande änletsdrag, som hade hon genast igenkänt honom. Uppmuntrad af de anklagades advokat, framträdde Tredion med mycken fattning till bordet, och aflade vittneseden. Innan jag afgifver min vittnesberättelses, sade han derefter med frimodig blick, samt stadig och tydlig röst, får jag vördnadsfullt anhålla, att domaren täcktes gifva befallning om dörrarnes tilstängande; ty jag skulle mycket misstaga mig, om de verkliga brotts.ingarne icke befinna sig närvarande på detta ställe. Vid dessa ord betäckte den unga qvinnan sitt ansigte med sin näsduk, medan den unge mannen igenknäppte sin kappa. Nu började Iredion sin vittnesberättelse, som, till bevis af det förtroende den mötte bland de talrika åhörarne, oftast åtföljdes af ett väldigt sorl samt högljudda bifallsyttringar, I samma mån Tredion, under fortsättandet af sin berättelse, kände sitt sjelfförtroende ökadt, ökades äfven klarheten samt värman af hans nära nög viltaliga framställning och beskrifning, hvarunder han på en gång ;vände sig mot den unga qvinnan och, med handen visande på herifhe, sade: Der sitter den qvinna, som kom till fön