Aftonbladet – 20 augusti 1851, sida 2

riksdag vore tillintetgjord. Någon ny motion i äm net hade icke blifvit i vederbörlig ordning vöckt, och I de förenade utskotten skulle derföre icke haft grundlagsenlig rätt att behandla saken. Sädan den nu kommit till ståndet, äskade hr Rosensvärd att denl? mätte läggas till handlingarne. Hr af Dahlström! hade också mycket att orda emot denna punkt och! mot hr Stjernsvärds förslag derjemte. Han tyckte, att det kunde synas som skrifvelsen afsåge att Kongl. Maj:ts förslag önskades ät de nuvarande ständerna. Hr Lind af Hageby ansäg det ovärdigt af Ridderskapet och Adeln att nu bifalla detta utlåtande, sedan! ständet förut afslagit hr Stjernsvärds motion. Han! ville derföre afslag på utlåtandet. Hr Hjärne ansäg de förenade utskotten hafva befogenhet att till behandling upptaga frägan. Fördenskull hade har locksä biträdt utlätandet, men icke det, som nu var fö-1S Iredraget, utan ett annat, som till ordalydelsen var vä sendtligen olika med det tryckta exemplaret. Hurv Idenna förändring blifvit tillvägabragt var hr Hjärne lobekant; han hade emellertid, för att förvissa sig derom att saken verkligen så förhölle sig, och ieke blott vore en föreställning på grund afbristande minne, frägat en af de öfriga utskottsleiamöterna, hvilken också vitsordat förhållandet. Han hade gillat en skrifvelse i allmänna termer, men icke nägon som afsåg hr Stjernsvärds förslag 4 2 säsom utgångs punkt. Med all erkänsla för hr Stjernsvärds nit, an-J: säg hr Hjärne honom likväl hafva skadat saken der-: igenom, att han med sina i detalj utarbetade förslager; gifvit ett stöd åt den opinionen i de andra ständen, hvilka icke besitta sakkunskap i ämnet, att landtför-! Isvaret nu är för kostsamt. För öfrigt ansäg handet: gifvet att man i en framtid skulle finna sig nödsakad : att vidtaga en reorganisation af landtförsvaret, men först mäste vissa grundsatser erkännas för att blifvalc tillämpade, och de ständ som vilja ett landtförsvarl: för godt pris, mäste finna sig vid att släppa till meralt penningar. Hvad beträffade är Stjernsvärds -förslager, ville hr Hjärne föredraga förslaget JM 1 framför M 2. Det förra hvilar på en bestämd grundsats, då lt deremot det andra, i afseende på grundsatser, gätil: bakfram. Väl vetande att det icke skulle lända till nägon åtgärd, uppläste hr Hjärne ett projekt tilll skrifvelse, sådan han velat hafva den; hans mening:! var att dymedelst få sin äsigt förvarad i protokollet. Friherre Klinkowström ansåg frågan om skrifvelsen till Kongl. Maj:t såsom väckt genom ny motion i ut-c skottet, ehuru likväl den ene af fäderna nu icke villels vidkännas barnet. Han förmodade att det möjligen! så kunde gå äfven i de öfriga: stånden, så att närlc allt gick omkring blefve stackaren faderlös. Friherre! Toll talade med mycken rörelse och värma om den! store konung Carl Johans auktoritet. Hos denne hade friherren varit i tillfälle att andraga sina tankar och: inhemta hans höga omdöme, och detta gällde förl: frih. Toll säsom det säkraste bevis att indelningsver-! ket är förträffligt, synnerligen som det för en gäng aflöst nationen från de bördor, som den eljest vidl: hvarje krig skulle få vidkännas. Att den gamle mi-l: Ilitären gret, kan ref. icke säkert uppgifva, men sälj Ttycktesdet ätminstone på rösten. Hr Hjärne vändel: Isig, efter nägra ord till frih. Toll, mot frih. Klinkow-Jc Iström och förklarade att friherrens yttrande försattel!l hr Hjärne i förvåning, ätminstone skulle han ickel: kunna på sädant sätt vända sig mot personer, hvil-; Iket, om det icke uträttar annat, ätminstone framkal-:s lar dem på sin bänk för att säga nägra ord, som el jest varit öfverflödiga. Frih. Cederström ansåg liksom hr Rosensvärd att utlätandet tillkommit i annan Jän grundlagsenlig ordning och önskade derföre att adeln ! icke skulle afslå detsamma, emedan sådant innefat-: Itade en pröfning. Han ville att det med ogillande: fskulle läggas till handlingarne. Så blef ocksä Adelns! beslut. Vid fråga om Lagutskottets betänkande n:o 51 talade först grefve Mörner och hr Printzensköld för afslag. Derefter uppträdde grefve Erik Sparre och lt ansäg det klart, att förenkling i hofrätternas arbets-! sätt är af nöden. Det tidsödande och mördande uti nuvarande arbetssättet mäste afskaffas, helst sedan lagmansrätterna upphört, hvarigenom hofrätterna blifvit öfverhopade med mänga flera mäl. Som detl! nu sker upptagas flera timmar för fem personer, medl att höra uppläsas en mängd handlingar, utan att nä-l gon hör på. Grefve Sparre ville bifall. Grefve Mör-! ner menade att ätminstone två taga reda på saken,l: nemligen referenten och den som läser, men medgaf li att referenten oftast kan lemna sitt arbete ät annan person, och detta gaf grefve Sparre anledning attpå-! minna att sålunda får icke ens referenten reda på mä-! let. Afslagsmeningen segrade, men jaoch nej-ropen!l voro betydligt delade, hvarföre grefve Sparre begärdelc votering, ehuru han derifrän afstod sedan det upplystsl: att tre ständ gifvit bifall. Il PRESTESTÅNDET företog bevillningsutskottets betänkande i sockerfrägan. Komminister Beckman, som reserverat sig mot utskottets hemställan, framlade i ett till hälften allvarligt, till hälften humoristiskt anförande skålen för sin mening om behöfligheten af någon åtgärd i afseende på sockerbruket i Fredrikshall. Han vände sig särskildt till prosten Arosenius, som inom presteständet väckt motion i ämnet, och uppfordrade honom att skingra de irringar som kunde förefinnas i komministerns äsigter och beräkningar. Han fann våra sockermajestäters anspråk oförskämda; svenska folket hade kontribuerat nog till dem. Dessutom fruktade han att bemyndigandet för K. M. att förhöja införselstullen å socker kunde ha sina följder för vär spanmälshandel; visst är sockret sött, men det kan komma ganska surt efter, sade han. Prosten Lindberg sökte visa att den föreslagna ätgärden ej åsyftade nägot annat, än att den tull, som enligt rikets ständers beslut borde utgå, verkligen utginge; man kunde säledes gerna väga bifalla betänkandet. Prosten Arosenius ansåg, hvad den förste, talaren anfört i sak, härmed vara försvaradt; meningen kunde icke vara någon annan än jemvigtens återförande. Han instämde säledes i yrkandet om bifall till utskottets tillstyrkande, öfvertygad att dermed det rätta befrämja och ingenting ondt ästadkomma. Personligheterna i komminister Beckmans diktamen ville hr prosten icke svara på; han anhöll blott d att anförandet mätte ordagrannt i protokollet intagas,, till bevis på hvad en ledamot af högv. ståndet kunn nat tillåta sig mot en annan, som end st begagnat S sin riksdagsmannarätt. Det må gerna stå der, jag v hoppas att det skall komma dit, sade komminister Beckman; det innefattade ju bara en vördsam uppY maning till prosten Arosenius att upplysa mig oml? mina irringar. Han behagade icke göra det... Komministern blef i stället. prosten Hasselrot förbunden, som belyste en förment oriktighet i hans kalkyl men för öfrigt äfven hade sina betänkligheter mot utskottets förslag. Tit. Beckman framhöll den ytlighet, hvarmed utskottet skulle ha behandlat frägan, de 40 b arken upplysningar ä ena och andra sidan, som man i brädskan alldeles förbisett, bearbetningarna, skrämskotten... De sista hade till en början ingifvit komministern den tron att en engelsk flotta läge för Marstrand, att kossackerna vore synliga i Grisslehamn och att cholera morbus grasserade i Upsala; men det ena med det andra hade ock föranledt honom att studera ämnet i grund — och om alla gjort som han, skulle utskottets ifrägavarande hemställan aldrig framdT kommit. Prosten Lindberg förklarade, att han icke H ville skryta med den kännedom om saken, han kunnat förskafta sig. Prosten Cnattingius sade sig hufvudsakligen instämma med prostarne Arosenius och Lindberg. Doktor Broman ansäg frågan ligga öfver högv. ståndets bedömande, och att man vore bäst ifrån saken genom densammas öfverlemnande ät Kgl. Maj:t på sätt utskottet föreslagit. Blott man gäfve sig tid att vänta, skulle förhållandena nog jemnas utan att Kongl. Maj:t behöfde begagna den honom här medgifna rättighet, Viestalmannen upplyste, att, t efter hvad han nyss fått veta, bondeständet gått in fö på utskottets hemställan, hvilken säledes nu vore tre ständs beslut. Den härefter framställda propositionen på bifall besvarades med öfvervägande ja; votering begärdes likväl och den utföll med 26 bifallande röter mot 7 som ville ha frågan återremitterad. Lektor Wallman reserverade sig mot beslutet, med förkla-. TOT ARE TE E7 VE ee 7 OT TYSEN AE oe ANN Sö Ft MN SE I fa ir IE 2