Aftonbladet – 18 augusti 1851, sida 2

— Nrrr staGs väDErQvarn. Bland de paenter, som nyligen blifvit uttagna, förekommer ett ådant på en uppfinning af kofferdikaptenen A. F. Carlsund, som, att döma af beskrifningen, ehuru lenna ej är fullt tydlig, tyckes vara ganska enkel ch lätt verkställd. Vi införa här beskrifningen: ,Vingarne och armarne äro af trä, fyra till antaet, hvilande på en vertikalt stående bjelke såsom 1xel och äro dervid rörligt fästade, den ena öfver! den andra, på så sätt, att i axelns öfra ända ärol: tvenne utskärningar gjorda, vinkelrätt emot hvarandra, hvaruti armarna hvila; dessa äro beslagna med ah eller annan metall, äfvensom armarne på nämnde ställe. Vingarne äro så fästade vid armarne, att de, på samma arm sittande, en på hvar sida om den vertikala axeln, göra med hvarandra en rät vinkel, och således alltid hängande nedät, då vinden ej verkar på dem, hvarigenom ernäs, att, då den ena mottager vinden, den på andra sidan axeln alltid undandrager sig densamma, eller att de gemensamt hjelpas ät att vrida armen, så att, dä vingen ä ena sidan är fullt utsatt för vinden, den på andra sidan om axeln alldeles upphör att verka. Härigenom uppkommer den roterande rörelse, som erfordras för drifvande af qvarnar m. m. och med betydligt enklare tillställning än hittills, emedan de äro alltid tillgängliga för vinden, utan någon vridning, och seglens bergande och tillsättande för öfrigt kan verkställas under full gäng. Seglen äro här af trä, qvadratiska eller rektangulära, och till storlek beroende af den effekt, som skall ästadkommas. Halfva seglet är vid armen, med dess tillhörande ställning, fast, och halfva rörligt, att borttagas medelst ett täg, som dervid är fåstadt och gäende öfver ett block midt uppöfver på armen; samt säledes längs denna, nedät den vertikala axeln, kan det alltid upphalas till armen. Skulle detta ej vara nog, kan man likaledes, genom ett tåg, från en eller två af vingställningarnes inre ändar, hala dessa nedät, då de öfriga två upphöra att verka, och säledes fullkomligt afstannande ernäs. Armarne äro nedifrån stödde samt rörligt fästade genom stänger af trä, gäende från armens yttersta ända till den vertikala axeln, och vidare, för ernäende af mera styrka, sammanbundna med stänger uppå, sä att vindens verkan ej beror på en arm allenast, utan blir derigenom fördelad äfven på de öfriga. Dessa stänger, så väl melllan armarne som frän dem till axeln, kunna äfven göras kortare om så ästundas, eller flyttas längre in, lallt efter den styrka man anser armarne kunna ega. Från en eller annan af dessa stänger äro täg fästade, till stödning vid midten af vingställningens nedre kant. För öfrigt äro alltid de till axeln gående stänlger ett stöd för vingen och de så väl som tågen et Ihinder för dess vidare vridning undan vinden. Vin ; garnes lutning kan alltid ställas sä, att den motsva rar vindens lutning mot jordytan, och denna sälede: få en vinkelrät anstöt. Begagnandet af jern till of t .vannämnde delar kan visserligen till en del använ Idas, och isynnerhet det lager gjutas af metall, hvar armarne hvila, samt sedermera påträdas en axel a trä. Armarnes antal kan äfven vara flere än fyra och på enahanda sätt göras. Väfsegel kan äfven an lyändas och med mera lätthet bergas och tillsättas ä ;de förra, och kunna, sä väl dessa som de af trä, gå -lras triangulära eller trapezformiga.