Aftonbladet – 15 augusti 1851, sida 2

Åseda I 1 MELULIUC aLSCTUULUCen Borgareståndet aflät genast en inbjudning Il medstånden att, med frånträdande af de pecialiteter, som förekommit i betänkandet, elt enkelt biträda denna und. begäran om ett onseqvent genomfördt vetenskapligt förslags wutrbetande till nästa riksdag. Då nu Ridderskapet och adeln samt Bondetåndet bifallit betänkandet i dess helhet, så r i sjelfva verket 3 stånds beslut fattadt i fverensstämmelse med det ofvan citerade, en i alla fall vore högst önskligt, om Ridd. ch adeln samt Bondeståndet ville lyssna till orgareståndets inbjudning och i denna fråga. mna Kongl. Maj:t eller rättare dem, som: edras med uppdraget att utarbeta ett förlag på fria händer, att göra detsamma så veenskapligt som möjligt, på det att det måtte lifva så nyttigt som möjligtv. — Sedan Kongl. Mäj:ts bestämda önskan i fseende å riksdagens afslutande blifvit Rikets tänder meddelad, bör man kunna vara viss erom, att någon kongl. proposition icke vilare vid denna riksdag förekommer. Denna. mständighet, hvilken vid flera tillfällen och: ednast i Borgareståndets plenum förliden tis-lagsafton blifvit af hr Petr framhållen, inneär mera än hvad mången kanske kommit att änka på. Det har nemligen, enligt hvad ändt är, varit fråga om en kunglig proposiion till Rikets Ständer i afseende å tryckfrieten. Det är tydligt att denna proposition lifoit inhiberad; så snart ingen kunglig propoition vidare kommer att afgifvas. Med, den tendens, hvilken man tror sig känna, att berörde tillämnade proposition röande tryckfriheten haft, kan man. ej annat än yckönska regeringen till sitt kloka beslut att. nhibera densamma, då dermed, efter all sanolikhet, intet annat vunnits än ond blod. I sammanhang härmed kan man ej undgå utt kasta en blick på en annan sida af denna rågas behandling, nemligen den som ägt rum sjelfva konstitutionsutskottet. Det är allmänt kändt att konstitutionsutskottet, eller åtminstone den del deraf, som i de flesta andra frågor haft majoriteten, under förra hälften af riksdagen var fullt besluten att fram-komma med ett förslag till ändringar i tryck, frihetslagen; en afsigt, som opinionen inom flera: klasser nu mer än någonsin förut understödde, till följd af de stora missbruk, som uppenbarat sig inom en del af den periodiska pressen, Emellertid synes utskuttets majoritet på scdnare tider hafva bedrifvit frågan med synnerlig återhållsamhet, att ej säga likgiltighet, så att man i denna stund ej vet om något förslag rörande tryckfriheten ifrån utskottet framkommer; fastmer synes det ganska troligt, vid tanken på riksdagens snart förestående slut, att något sådant ej är att förvänta. Detta förhållande måste antingen hafva sin grund deri, att liberalare åsigter rörande tryckfriheten erhållit majoritet inom konstitutions-utskottet, eller att den gamla konservativa: majoriteten af adel och prester af andra orsa-ker förändrat sina afsigter, att inkomma medi ett förslag till ändringar i tryckfrihetslagen. Malisen vill påstå, att en och annan af dessa herrar funnit de företeelser inom pressen, so7Aa de liberale i synnerhet beklagat, nemligea de oförsynta, lögnaktiga smädelser emot enskilda personer och historier om deras Pprivata förhållanden, som hvarje vecka uppdukas i den s. k. skandalpressen, icke längre så ledsamma, utan tvärtom till en viss grad välkomna, sedan smädelsen blifvit företrädesvis vänd emot personer, hvilka för sitt konseqventa försvar af liberala grundsatser äro för reaktionen mest förhatliga eller fruktade. En sådan åsigt är visserligen ganska machiavellistisk och röjer kortsynthet i afseende å framtida följder; men kan likväl för ögonblicket vara logisk nog, då ändamålet att få se sina motståndare ned-smutsade vinnes, och de skribenter, som der-till låna sig, vanligen visa sig medgörliga att emot skälig erkänsla, vända sig emot hvilken person som helst, som af den betalande påpekas, Icke förthy skulle måhända — vi tro också att det allmänna tänkesättet är derom temligen enigt — några förbättringar i tryckfrihetslagen varit af behofvet påkallade, och kunnat tillvägabringas utan ringaste inskränkning i den lofliga yttranderätten, nemligen i hvad denna: lag afser ansvar för privatförnärmelser eller: personalinjurier, det vill säga lögner, smädelser och förtal, som röra andras borgerliga namn och rykte eller karakter såsom enskilde medborgare. Äfven de friaste länders log. stiftningar hafva, som man vet, ansett anr;eläget att omgärda denna del af samhällsfriden med ett starkt skydd; och man kan icke heller säga, att ju icke allmänna lagen hos till hvilken tryckfrihetslagen i dylika mål hänvisar, innehåller allmänneliga straffbestämmelser af tillräcklig stränghet. Men i tillämpningen har det likväl på den sednaste tiden visat sig, att dessa bestimmelser kunna till en betydlig grad och för långa tider eluderas, dels genom det dröjsmål som inträffar, innan tryckfrihetsmålen hinna slutligen afgöras och ådömdt ansvar kommer till verkställighet, dels ock genom det tillfälle som den närvarande lagem om ansvarige utgifvare kan lemna åt personer, som icke sjelfve hafva någon hederskänsla, att till en tid straflöst kunna fortsätta. sitt handtverk; under det å andra sidam de skriftställare, som äga en existimation att sätta på spel och för öfrigt äro bundne af KFnslan för rättvisa och grannlagenhet, äro urståndsatte att begagna sådana utvägar.. Detta missförhållande här af förlvanden varande händelser blifvit så illustrerar It, att det ej här behöfver närmare beskrifwas; nog af, hela den upplysta allmänhesen vet och har harmats derötver,att det ; sjelfva verket visar sig vara möjligt för personer som äro nog låga, att göra den privata skandalen till sin Ifödkrok, att under åratal ockra: nå stödet af