Aftonbladet – 14 augusti 1851, sida 2

lefnadsglad och kraftfull man (här afbröt honom en häftig hosta) zoch ni vore för mig en högst välkommen svärfar.n Wiese blef härvid röd och hvit och bokbindaren sade: En babian och en turturdufva!s Barberaren inföll leende: sApothekare, du gjorde bättre uti att tänka på din likkista än på äkta sängen! Herr Waldner afbröt nu lugnande: Kära granne, sådana ting tåla attsofva på. Min dotter eger sin fria vilja; icke jag, utan hon, måste lefva med sin man., Apothekaren syntes något uppbragt af detta yttrande, men isynnerhet af barberarens skämt; samtalet afstannade och sällskapet åtskiljdes i synbar förstämning. Då Wiese på aftonen satt allena i sitt rum, föresväfvade honom hvarjehanda tankar. Huru kan du tänka på giftermål?, frågade han sig sjelf. Ditt dagliga bröd beror på tillfällighet och Agnes är icke rik; men om hon vore det, skulle hon ännu mindre välja mig. Denna betraktelse qväfde mäktigt den flamma, som gripit hans hjerta. Den sköna kärleksdrömmen lemnade plats för en djup melankoli. En engelsman hade troligen i en sådan situation dränkt eller hängt sig, men Wiese egde i sin religiösa känsla en kraft, som uppehöll honom. Så ofta han kände omständigheternas välde vilja nedtrycka hans mod, sökte han höja det vid tanken, att det innes en högre ledning, oafhängig af menniskors vilja, åt hvilken vi böra anförtro Oss. Denna hans barnsliga, undergifna tro syntes denna gång genast vinna bekräftelse. Kommersrådet Dickson inbjöd honom till sig. Ehuru ogerna, vid hans nuvarande förstämning, följde dock Wiese bjudningen. Kommersrådet syntes, dåj Wiese inträdde, vara i det dystra lynne, som ofta öfverföll honom,