Aftonbladet – 14 augusti 1851, sida 2

Visserligen gifvas menniskor,, sade Wiesc, för hvilka allting lyckas, och åter andra, för hvilka allt hvad de företaga misslyckas. Vi kalla oriktigt för lycka och olycka, hvad vi i de flesta fall borde kalla förstånd och oförstånd, riktig blick, säker takt, eller brist på bägge. Väl kan jag icke neka, att det gifves förhållanden, som menniskan hvarken framkallat, eller förmår undanrödja; jag sjelf har erfarit sådana förhållandens inflytande på min obetydliga lefnadsbana, men emot det oundvikliga skyddar oss en kraft, som ligger i vår viljas renhet., Min goda mormor säger mig ofta, att en god engel går vid goda menniskors sida, inföll Agnes, och att denne engel aldrig öfvergifver dem, så länge deras sinne icke vänder sig till det onda.v Ja, hvad vore väl menniskan., ropade härvid Wiese, om hon icke i sin brist och hjelplöshet trodde på högre väsendens beskydd? Ingenting förer menniskor närmare till hvarandra, än samtal, i hvilka deras grundsatser, isigter och känslor vänligt mötas. Så inträffade äfven här. Agnes kände större välbehag för den unge poeten, än hon hittills känt för någon man, och Wiese insög i starka drag, utan att ana det, kärlekens ljufva, rusande gift. Mera än en timma hade de gått upp och ned i trädgården, då Agnes fann, att de väl måste återvända till sällskapet. Herrarne suto innu förtroligt vid buteljen. Alla stego upp vid den sköna flickans anblick; herr Peter framsatte stolar för henne och Wiese, men Agnes fann snart en förevändning, att begifva sig in i huset. Flickan hade dock ej förr afägsnat sig, än apotekaren började: Värdaste granne Waldner, ni har en allrasäraste mamsell dotter, som outsägligt behagar mig. Ni vet att jag redan begrafvit tre austrur, men ieke dess mindre är jag ännu ex