Aftonbladet – 14 augusti 1851, sida 2

Framför honom låg en icke blott förlorad utan ock missbrukad lång lefnad och jn när mare han nalkades grafven, desto talrikar trängde sig på hans själ det förgångnas mörk gestalter. ; Väl att ni koms, sade han till Wiese. Ja, känner mig illamående och har en aning at mitt lefnadsur snart stadnar. Hjulverket ä förnött och då hjelper ingen lagning. Jag ha derföre i dag skrifvit och låtit bevittna mit testamente. Ni, kära Wiese, är min ende arfvinge, med undantag af tjugutusen gulden. som jag gifvit till min systerson. Han har vä icke förtjent något, men jag vill icke skilja: hädan med någons förtrytelse. Jag läggel härmed testamentet i er hand, men ni måste lofva mig att derom iakttaga djupaste tystnac tills efter min död. Er hand derpå!s Wiese fattade sin välgörares hand, förd den ovilkorligt till sina läppar och cn tår föl derpå. Kommersrådet var sjelf rörd, mer han fattade sig snart och sade: Nu om något annat!. Wiese ville stamma sin tacksägelse, men Dickson afbröt honom: ;Ingen tacksägelse! Om ni vill visa mig tacksamhet, så gör ett bättre bruk af rikedomen än jag. De sista orden hviskade han för sig sjelf. Då Wiese en timma derefter befann sig iter allena på sitt rum, kunde han knappast ro att allt hvad han nyss upplefvat varit anat än en dröm. På morgonen nästan en tiggare och nu en rik man; öfver det svindlande ljup, som nyss förut skiljde honom ifrån Agnes, hade, genom ett under, en fast br vgga slagits. Wiese fällde tårar af tacksamhet och nade velat genast söka tillfälle för flickan förclara sin kärlek; men sina framtidsförhoppvingar fick han ju icke yppa, och hvad, utom mn osäker lott, hade han annars att bjuda den