Aftonbladet – 14 augusti 1851, sida 1

der jag aldrig kan blifva, hemmastadd. Pastorn sade mig ofta, att fruntimmer måste vara lika försigtiga med böcker, som med menniskor.s Men du måste veta, Agnes, att herr Wiese är poets, sade fadren, och har lätit trycka en: liten samling poesier., Äh! ibland poeter finnas säkert undantag-, svarade flickan, Den som tänker och känner rätt och ädelt — inföll Wiese — och blott troget och enkelt kläder sina tankar och känslori ord, den kan, efter min åsigt, icke blifva farlig, äfven för fruntimmer... Dessutom är hvarje ädelt och känslosamt fruntimmer en skaldinna, äfven om hon aldrig läst vers. i ;Huru förstår ni det?. frågade Agnes. I Om fruntimren öfverskåda deras lif i dess sköna och höga bemiörkelse, så är det poesi, det vill söga ett återsken af deras inre, och det blott felas, att de framställa det i ord eller toner., Jag fattar icke detta så rättv, svarade Agnes, men det förekommer mig, som skulle poesien alltid antingen borttaga eller tillfoga något, der vi i verkliga. lefnaden icke hafva något att fråntaga eller tillägga.n Väl sanntr, sade Wiese, men hafva vi då förgäfves fått fantasi och känsla? Hade menniskan icke annat, än den kalla, nakna verkligheten, skulle: hon förtvina och förväxa med det alldagliga, enformiga. Men detär ett af ennes.: företrädensock-sällbetstillhörigheter; att hon i sköna ögonblick kan höja sig öfver den arma, qväljande verkligheten och åtminstone