Aftonbladet – 13 augusti 1851, sida 2

synas, att alla partier borde kunna häruti förena sig, om också utsigterna dertillicke synts lysande nnder denna riksdag. Det torde väl icke finnas någon med förhållandena aldrig så litet hemmastadd person, som icke vet att vårt försvarsverk har brister, ehuru några änse dessa brister ligga i hela systemets falskhet, andra anse dem vara mindre betydande och mera ligga i detaljerna. Alla böra dock önska, att en undersökning härom må komma till stånd. Att denna undersökning öfverlemnas åt regeringen, bör åtminstone icke vara det gamla systemets anhängare emot, då regeringen icke visat någon benägenhet att rubba detta system. Snarare skulle då de riksstånd, som önska en mera genomgripande reform, vara emot sakens öfverlemnande åt regeringen, så länge ännu en krigsminister sitter vid rodret, hvilken erhållit deras bestämda misstroendevotum. För regeringen sjelf bör äfven ett sådant uppdrag vara välkommet, då den derigenom erhåller tillfälle att visa sin organisationsförmåga i ett af landets vigtigaste ärender. Vi böra ej glömma att frågan angår vårt sjelfförsvar, på samma gång den rörer landets förmåga att bära de för krigsväsendet alltmer stegrade skattebördorna. Det är en möjlighet, att vi få en krigsminister, hvilken eger mod att, i likhet med nuvarande sjöministern i afseende å sjöförsvaret, för landet förklara, att Sverige eger intet verkligt landtförsvar, hvilket kanske vore med förhållandet mest öfverensstämmande. Uppå den vanmakt, som följt på årslånga ansträngningar för ett onyttigt ändamål, skulle då följa äfven moralisk vanmakt, nemligen modlöshet. Sådant borde en regering, som redan vunnit en så bitter erfarenhet 1 afseende å den ena delen af landets försvar, söka förebygga, och landets representanter böra deruti gifva rege;ringen väckelse och uppmuntran. Önskligt jvore det emellertid, att regeringen af den andra statsmakten erhölle en något bestämdare upplysning om dess opinion i afseende å det system, som vid det nya förslaget borde fölljas, än hvad i sammansatta utskottets tillstyrIkan finnes uttryckt. Då likväl, i fall någon sådan opinion blifvit gifven, sannolikt två stånd skulle komma att stanna emot två och frågan :sålunda komme att förfalla, torde det varit så :godt att endast de allmänna ordalagen: försvarsverkets ombildning på ett med landets behof och tillgångar öfverensstämmande sätt I blifvit begagnade, hvarigenom regeringen åtminstone kan erhålla en väckelse, att i något i större omfattning och i mera sammanhang med de öfriga nationella förhållandena, ordn denna vigtiga angelägenhet, Skulle frågan 1 ; äfv så blifvit orresälld; alla fall, äfven såsom den nuf f ee OR ARA Om FR Fr AN HH FDM O0J2 AM, vw van —A Re -— rr BR PR AA TTR TR Ch ——A ÅA i venne första ståndens kortsynta vidhängande vid gamlaintitutioner, äfven der dessa visat sig ändaI målsvidriga, och de två öfriga stånden derigeinom blifva föranledde att ingå till regeringen i med särskild ansökning i ämnet, då hindrar alldeles ingenting dessa stånd, hvilka egentligen representera den närande och mest skattdragande majoriteten af nationen, att uttrycka den bestämda önskan, som råder inom dessa stånd och deras kommittenter, att försvarsverket måtte ordnas på ett sådant sätt eller I med sådana inskränkningar i utgifterna, att det blifver mindre tryckande än hittills. Detta är, som man väl vet, en af de ömtåligaste parera emellan partierna, men just derföre ehöfver den så mycket mera framhållas med allvar. MATT IPREN SÄ RAR FN AR MS OLA VR INN oc 0 vi TG 0 co — I Bondeståndet förekom i går afton en ganska liflig och rätt intressant diskussion, rörande öfverlemnandet till Kongl. Maj:t af en ståndets enskilda anhållan i fråga om beväringsskyldigheten, deri ståndet framställt de utan tvifvelhögstmoderata önskningarna, att beväringsynglingarne icke till vapenöfning skulle dragas utom sina län, att de, under fredstider, skulle äga rätt välja vapen, samt att de skulle befrias ifrån att sammanföras med den värfvade armdåen, hvarigenom erfarenheten lärer visat, att demoralisation ibland ungdomen lätt uppkommer. På dessa bondeståndets önskningar hafva, orimligt att omtala, de två första stånden icke fästat afseende, utan rent af vägrat att understödja dem, lemnande äfven häruti ett exempel på sin känsla för allmogens behof och bi a fordringar. Det är nemligen på allmogen beväringsskyldigheten så öfvervägande faller, att man nära nog skulle kunna säga, att dess representanter, 1 afseende å förökade bördor i detta hänseende ensamme borde äga beslutande rätt. I stället har, vidjt förra riksdagen, det fått sig nya bördor ålagda härutinnan, i trots af sitt motstånd. Manls kan näppeligen i vår riksdagshistoria finna ettip mera eklatant bevis på huru grundlagens ord åh om svenska folkets urgamla sjelfbeskattnings-v rätt blifvit gällande i verkligheten, ä Emellertid söker nu bondeståndet, på denllc underdåniga ansökningens, väg, vinna hvadh det, såsom en del af statsmakten ej kunnats erhålla. Denna ansökning var uppsatt afln ståndets enskilda utskott och vidrörde uti den Il) motiverade inledningen Borgareoch Bonde-s ståndens beslut, att anmäla n. v. krigsminid stern till entledigande, När i gårdagens aftonplenum diskussiond i bondeståndet rörande ansökningen förekom, uppträdde tvenne ledamöter och tillstyrktejs: ständet att till sin sekreterare öfverlemna, attft omarbeta den föreslagna skrifvelsen, all-Ih denstund den, menade talarne, innehöll uttryck som ej hörde till saken, en åsigt somjv äfven sekreteraren biträdde, på samma gäng d han förklarade sig villig att göra de utstryk-la ningar, som han ansåg nödiga. Häremotopst ponerade sig i främsta. rummet det enskilda k utskottets ordförande och anhöll att få vetal. hvilka uttryck som voro öfverflödiga. Detl: yppade sig då, att betänkligheterna endast c rörde orden om krigsministern och . underrätt telsen om de båda ståndens beslut i afseendejn å dennes entledigande, en underrättelse, somlh en del af ståndet ansåg skola motverka salv: kens framgång hos regeringen, hvars bifall lti alltså troddes — ohemult nog — hänga pålg det underdåniga framställningssättet.. Andra lt talare ansågo orden om krigsministern nödvändig, böra qvarstå, såsom eadast utgörande underrättelsen om ett sannt faktum, och sami. 5 er FR Mi AA tm AA — MM 6 wa ee. el 5 UA