Aftonbladet – 12 augusti 1851, sida 2

Jag: Nej, jag tänker gå till Paris och si öfver Tyskland hem. Ian: Då vill det synas att er resa blir lik: mycket för nöje som för er vetenskap. Jag: Om jag får tillägga: för min helsa och om ni är öfvertygad att mitt största nöj utgöres af sådana tillfälliga tilldragelser, son samtalet med er, har ni rätt. Vi voro nu framme. Han lemnade mig sit visitkort och jag sade honom mitt namn. V samtalade ännu en stund gatan uppåt, tog hvarandra i hand och önskade hvarandra hjert ligt lycka och framgång, och så skildes vi åt utan att troligen mera i detta lifvet åters hvarandra. Jag har några gånger besökt teatrarna ocl öfverallt funnit samma humanitet. Då ja; sagt att Sverige i detta afseende står ett hel århundrade efter, menar jag dermed, att et sekels ihärdiga bemödande skulle erfordras fö att uppfostra massan af vår nation till samme grad af humanitet, som den engelska nu besitter. Skall svensken nödvändigt söka at likna någon utlänning, så föreslär jag utar betänkande engelsmannen. en 28 Juli, Åter en dag i expositionen Jag hade tänkt att afgifva en officiell berät telse om den afdelning, som tillhör mitt yr ke, men inser nu omöjligheten deraf. Någo egentligt studium är här icke möjligt. Dennt eviga folkmassa, som skuffar och tränger er på alla sidor, och som, besynnerligt nog, å den medicinska afdelningen synes egna er särdeles nyfikennet, detta oupphörliga proberande af orglar, pianos oah andra instrumenter, den omständigheten att sakerne icke fö vidröras, icke sällan äro inneslutna i glasskår och sakna beskrifningar, gör det, åtminstonc för vanliga menniskor, lika omöjligt att under allt detta studera, som under åhörandet afen bullrande opera. Och här utföres dagligen den mest storartade opera oupphörligt från morgon till qväll. Apropos om opera, till final några ord om Londons musik. Jag hu på H. M. Drottningens teater, Haymarket. hört första akten af )Den Stumman, samt er