Aftonbladet – 12 augusti 1851, sida 2

senterade mig for sin omgifning, då jag genast bemöttes som en gammal bekant. Ilan: Detta var mig icke oväntadt, Dessa herrar äro också bland våra största kirurger. Jag: Jag tror så. Han: Hur finner ni vår stad i allmänhet? Jag: Förvånande. Han: Det är ordet, i sanning, förvånande. Men hur finner ni er sjelf här? Jag: De första dagarne ganska illa. Jag ångrade att jag någonsin kommit hit och önskade mig längt härifrån. I er labyrint till stad kunde jag ej gå en gränd utan att komma galet och hade mångfaldiga ledsamheter, Men nu är allt förändradt och Jag finner mig förträffligt. Jag vet redan namn på de förnämsta torg och gator, och med min plankarta i fickan kommer jag hvart Jag behagar, gående, åkande eller seglande. Han: Det är mig angenämt. Har ni ännu sett något af våra märkvärdigheter? Jag: Ja, första dagen såg jag Tunneln. Han: Der kan man se huru långt menniskosnillet kan stiga i höjden. Jag: Säg hellre i djupet, När jag inreste till Londen från Blackwall, 3 mils väg, öfver de högsta taken på jernbanan, egde jag tillfälle att beundra menniskosnillets stigande i höjden. Han: Ni har rätt. Jag: Tunneln syntes mig blott besökt af främlingar. Han: Så är det. Der äro millioner bortkastade. Men det är vår stolthet. Jag: Bryggan, som vi nu gå under, är ju Waterloo-bryggan? Ian: Så är det. Ni känner den politiska orsaken till namnet. Denna brygga är i mitt tycke den förnämsta, såväl för dess beskaffenhet, som för anledningen. Se hvilken ofantlig stenmassa den utgör och dock sväfvar den så lätt i luften, som om det allsicke kostade på! — Hur länge blir ni här? Jag: Jag tänker, några veckor, som det faller sig. Han: Och sedan hem igen?