Aftonbladet – 11 augusti 1851, sida 3

karne gifvit Fagerberg ett så härdt slag atthan omullfallit. Det upplystes nu att olyckan timat derigenom att ar Francois vid försöket att uppstiga i en omnibus, nalkat å fotsteget och fallit omkull ä vägen, hvarvid han blifvit öfverkörd af en annan omnibus, som i full fart kommit körande från staden. Genom vittaen upplystes dock att det varit omnibussen Oscars bakhjul som gått öfver hr Francois, men Tullbom som körde densamma nekade. Såväl hani som äkaren Holm öfvertygades att hafva sparkat ooch oqvädat hr Fagerberg. För ytterligare bevisning uuppsköts mälet till nästa onsdag. — Åtskillige af herrar åkare jemte dderas drängar, till ett antal af nägra och tjugu, vorro i lördags af stadsfiskalen Mellbin uppkallade, för deet de icke ställt sig den nya författningen till efterrätittelse, hvilken bjuder att äkarne skola hafva nummer på sina äkdon, ifvensom ständigt vara försedde med äkaretaxan, hvilken bör å lämpligt ställe vara i äkdonet placerad. Flera bötfälldes till 3 rdr 16 sk. bko, och ätskiliga mål uppsköts derföre, att kallelsen icke blifvit hörsammad. Polismästaren uttryckte för äklagaren sin belätenhet, att han med stränghet koatrollerade efterlefnaden af det nya äkarereglemen:et, samt uppmanade honom derjemte att läta uppkalla de åkare som begagna s. k.. hamnbusar att verkställa körslor, på det endast välfrejdade och snygga personer må träftas bland åkaredrängar, och icke, säsom hittills, endast löst och mindre välkändt folk. — En för sin vildsinthet allmänt kännd s. k. hemslagtare Lindström, boende vid norra TTullportsgatan, var i lördags uppkallad till poliskammmaren derföre, att han icke allenast misshandlat enhkan Carlsson, utan äfven hennes minderärige son, hvvarefter han till och med sökt göra hemgäng uti hennegs bostad. Polismästaren: Nå, Carlsson, berättta nu hur det tillgätt. Carlsson: Jo jag kom hem frän brunnen med ett vattenämbar, då min gosse beklagade sig att han blifvit slagen af Lindström, hvarpå jag gick in till Lindströms och frågade hvad gossen gjort. Lindström (häftigt): I min egendom, der kan jag göra hvad jag vill.n Polismästaren: Om icke Lindström tiger och iakttager anständighet inför domstol, så blir han utvisad. Fortsätt nu, Carlsson. Carlsson: När jag då kom in till den ursinnige besten, frågade jag först hvad gossen gjort, men i stället för svar fick äfven jag stryk, hwarpäå han knuffade ut mig och sparkade mig på gatam. Lindström (infallande): I stussen ja — det är sanning; men se det skedde i min port och kostar således icke mer än 26. sk. banko., Polismästaren: Det skall du bli varse; nöjet kommer allt att bli dig dyrare. Carlsson: Sedan jag väl kommit ur hans klor, sprang jag in fill min gård, men då ropade flera personer ät mig att skynda undan, emedan Lindström klättrade öfver planket för att komma in på gärden, och der få fortsätta misshandlingen. Jag vände dä om och säg honom vara i hack och häl efter mig, men jag lyckades springa in i mitt rum och få dörren i lås, så att han ej kom åt mig. Polismästaren: Karl, vet du hvad du gjort? Hade du på det minsta sätt rört Carlsson i hennes bostad, så vore du genast förfallen till fästninjg.n Lindström: Planket var ej högt, herr polismästare !n Polismästaren: Högt eller lägt kostar det lika mycket att göra hemgäng. Lindström: Att jag hoppade öfver jplanket är hela min affär, och som det skett inomhus, så är det en kämnersrättsfråga.o Sedan flera vittnen intygat Lindströms väldsamma förfarande, blef målet remitteradt till domstol, hvarpä polismästaren uppmanade poliskommissarien Kindbom att noga se efter Lindström, som i hela trakten vore känd för en vildsint person. Hernösand d. 7 Aug. Tre förhör hafva hållits ang. väldet mot bonden A. M. Söderlund. Vid det andra förekom åtskilligt, som föranledde att hrr Göhle och Billvall mäste träda i häkte. Hernösandsposten yttrar, i anledning deraf att en ton skall göra sig -lrädande för öfverseende med väldsverkarne, följande: ) Om det är ömkansvärdt, att unga män af en bättre samhällsställning kunna glömma lagarnes bud och hederns fordringar, så vore det dock än ömkansvärdare, om ett sådant medlidande finge verka lamhet vid beifrandet af ett tilltag, dervid den allmänna -lopinionen mäste förr eller sednare fästa brottets och neslighetens prägel..