ned en ryckning på axlarne: Det är verkligen jag. Ers xeellens täcktes förlåta min tilltagsenhet, mep. jag ären iygting och man torde forära mitt utlemnanrie., Af hvad orsak?p pEmedan jag kokat tre lod snus i stöliet för kaffe.n ;Huru kom du att begå ett sådant misstag? Emedan jag råkade att trampa på en gammal nådig rus släp. På ett släp? Ja, jag hade sjunkit så djupt att jag måst antaga skrifvartjenst. Du, skrifvartjenst? Det är fullkomligt sannt, ty jag hade hängt mitt adel skap på en spik.n Hurn så?n Ack, dertill var min tants kanarifågel skuld. Det är väl aldrig möjligt? . Jo, i sanning, ty derigenom förlorade jag hela min förmögenhet och blef utfattig. Så har det gått till. Jag är olycklig, men har likväl bevarat rain heder. Ända till ers excellens tröskel har olyckan förföljt mig, dåjag för min torftiga drägts skulld höll på att afvisas af ert folk och derigenom gå misste om att ännu en gång få återse min fordne vän. Jag tillstår, Heuwen, att elina svar äro så besynnerliga, att jag icke förstår ett enda ord deraf. Det är väl möjligt, men de äro likväl både bestämde och riktiga. Lycka och olycka bero här i verlden ofta af småsaker och sådana bagateller äro mäktigare än kunskaper, dygder och talanger. Vid dessa ord tänkte Roderich på baktråget, som han hade att tacka för sin uppkomst, på sin svärmodiga sinnesstämning vid förtärandet af hammelsteken, som förskaffade honom grefvinnan Wilhelminas bekantskap, på puderkappan som han hade att tacka för sitt adelskap, på den fördömde medicinen som räddade hans frihet, på sypungen, hvarigenom han blef premierminister — och sade sedan: Bäste Heuwen! jag skall undersöka dina uppgifter och om det förhåller sig som du säger, så hoppas jag att kunna återupprätta din förlorade lycka Öch den blef återupprättad, ty ministern sörjde frikostigt för sin ungdomsvän.