klassen som jag eger mig bekant i afseende på den oftanämnda näringsförfattning, med hr Sundblad instämma i antagandet af någon allmännare tillfredsställelse eHer belätenhet med denna författning. Tvertom tror jag, i strid med hr Sundblads förmenande att arbetsskickligheten under nu snart förlidna fyra år ingenting vunnit, men de för egen räkning arbetande bandtverksidkarne, både mästare och för sörjningsarbetare i sjelfva verket förlorat genom mästareprofvens påbegynta borttagande; ehuru hr Sundblad och jag måhända för närvarande blifva skyldiga hvarandra en fullt bindande bevisning för dessa vära så skiljaktiga antaganden. (Forts.) I Bondeståndets plenum den 3 dennes, då kongl. propositionen om sockertullen remitterades, hade Per Nilsson från Skåne ett skriftligt yttrande, hvari han, efter en kort framställning om det oväntade att nu få nya kongl. propositioner i saken, androg ibland annat fölJande: Den godtyckliga makt, som, derest propositionen bifölles, skulle uppdragas åt regeringen, att, utöfver den af Rikets Ständer stadgade införselstullen, belägga det raffinadsocker, som från vissa länder hit inkommer, med en ytterligare, till och med till siffran obestämd afgift, och af olika beskaffenhet för olika länder, vore icke blott säsom prejudikat vädlig, och i strid mot Rikets Ständers grundlagliga rättighet och pligt, att sjelfve på runstycket bestämma tullsatsen ä hvarje i tulltaxan upptagen artikel, utan dessutom obehöflig, för att skydda den svenska industrien, till sina följder orättvis och i verkställigheten en källa till de mest i ögonen springande inkonseqvenser. Regeringen tycks icke sjelf vara öfvertygad ens om behofvet af den föreslagna ätgärden. Hon yrkar att bemyndigas belägga sockret med en extra afgift der så nödigt pröfvas; hon vet säledes icke i denna stund huruvida en sådan afgift ens blir nödig. Pröfningen och vissheten att den vore nödig, borde likväl, föratt bestämma Rikets Ständer att uppdraga Kongl. Maj:t den ifrågasatta rättigheten, hafva föregått framställningen om denna begäran; ty på en oviss och obestämd hypothes och utan ett ostridigt trängande behof, får den ena statsmakten icke på den andra öfverflytta nägon af sina i grundlagen förbehällna rättigheter och skyldigheter. Men om nu Kongl. Maj:t, i kraft af Rikets Ständers begifvande, erhölle denna rättighet, och pröfvade nödigt att använda densamma mot alla -de länder, der exportpremier för utförsel af raffineradt socker äga rum: hvad blefve följden och huru skulle tilllämpningen verkställas? England, Frankrike, Holland, Belgien och Norge gifva sädana exportpremier, men icke till samma belopp. Skulle nu, enligt ordalydelsen i den nädiga propositionen, en extra afgift läggas ä raffineradt socker, som hit införes från nämnde länder, uwngefärligen motsvarande den premie, som utöfver medgifna tullrestitutioner för räsocker, efter en afkomstberäkning af 75 procent, i en eller annan form, redan är eller framdeles kan varda beviljad; så uppkommer i svenska tulltariffen lika mänga olika tullsatser på artikeln raffineradt socker, som de särskildta afsändningsorter, frän hvilka det hit infördes. Orimligheten, för att icke säga: overkställbarheten af en sädan lagstiftning ligger i öppen dag. Och till hvilken mannamän, till hvilka vexationer och misstag skulle det ej leda, för att ej tala om försvärandet af räkenskaperna och kontroller? Och huru skulle svenska folkets representanter kunna stä till svars inför kommittenter och efterverld, om de sä handlöst frän sig öfverlemnat bestämmandet af vissa tullsatser, att de ej ens kände deras belopp, eller om det regeringen funne godt förordna gällde längre än för dagen? Per Nilsson ansåg dessutom åtgärden skad lig för landets hela befolkning, som förbru kar socker, numera såsom en nödvändighetsvara, och att denna extra beskattning på alla konsumenter endast åsyftade att rikta några få sockerrafinadörer, som redan hafva en stor vinst på nuvarande tillverkning. Dessutom ansåg han förevändningen, att man derigenom skulle skydda den inhemske näringsidkaren mot utländsk medtäflan sakna all grund, ty det är kändt att Fredrikshalls sockerbruk äges af svenske medborgare, drifves med svenska kapitaler och använder till största delen svenske arbetare, då t. ex. deremot hr Carnegie i England lefver upp de stora penningsummor, som han på sin rörelse i Sverige förtjenar. Per Nilsson afstyrkte alltså bifall till den kongl. propositionen.