Men nu utbrast det länge återhållna nysningsbegäret med sådan häftighet, att ministerns hufvnd vid första paroxysmen blef synligt genom tapetdörrn. Här var ingen tid till ånger eiler bättring. Hertigen studsade likasom fordom i bageriet under jordbäfningen, och grefvinnan var icke mindre förlägen vid åsynen af det nysande hufvudet, Under utrop af: jag dör! föll ministern sex gånger i de förfärligaste nysningar. Hertigen befriade leende sin vän ur fängelset, hvilken endast furmådde att svara de på hans bekostnad skrattande, att de intriganta rolerna alltid slogo illa ut för honom och ati hans höghets med snus inpudrade kappa hade förderfvat allt. Jag skall likväl söka att godtgöra hvad som står uti min förmåga och dermed kastade han sig för sin sköna systers. fötter, som för skratt omöjligt kunde säga nej. Slutet. Dagen efter förmälningshögtiden anmältes en främmande, som icke ville låta afvisa sig. Då den anmälande kammartjenaren återkom med det svaret, att ministern icke tog emot, skref främlingen med blyertspenna sitt namn på ett stycke papper och ministern läste namInet: Heuwen. Hvad Heuwen?, utropade Roderich, min gamla akaIdemikamrat. Låt honom genast komma in I korthet berättade han för Wilhelmina att Heuwen varit hans bästa Ivän vid universitetet och tillika den mest förmögna, ädelmodiga och snillrike yngling, han der känt, huru de med . hvarandra ingått ett brödraförbund och att Heuwen vid afskedet sagt till bonom: Om lyckan icke blir dig be1 vågen, så kom till mig, Roderieh, jag vill dela med dig. Emedlertid inträdde den rike baronen irummet. Men o himmel, hvilken förändring. Roderich kände knappt igen honom. Fn blek gestalt uti en utnött och trasig rock med smutsiga strumpor och söndriga skor; med et ord från topp till tå en komplett tiggarfigur, visade sig för hans ögon: —. yHvad, baron är det du? sade Roderich, som villc :Ikasta sig uti hans armar, men stannade likasom fastnagållad vid golfvet. Heuwen gjorde en anständig bugning och svarade