vatt Ita sin afvikande mening, närmare utredd, framträda. Bland de tvenne reservationer, med hvilka utskotItets utlåtande beledsagats, erbjuder sig först den af hr Silfverstolpe; men då denna reservation icke specielt angifver de fall, för hvilka de af utskottet tillstyrkta förändringar i Fabriks och handtverks-ordningen skulle innebära ej blott ett tillbakagående till, utan en ännu större inskränkning i de förre 1846 ärs författning befintliga näringsförhällanden, är jag förhindrad att inläta mig i nägon närmare vederläggning af en sädan anmärkning. Vidkommande deremot hr Sundblads erinringar, och först deribland den med nyssanförda anmärkning nästan likstämmiga, :eller att den af utskottet tillstyrkta förändring i mom. ,b. af fabriksoch handtverks-ordningens 3:dje S skulle åsyfta ingenting mindre än att äterväcka till lif det fordna skrätväng, i hvilket vära handtverkerier legat fjettrade, så anhäller jag att få i högtärade ständets minne äterkalla hurusom min motion uttryckligen I erkänner handtverksordningens ostridiga förtjenster, i ldet att den upphäft skräfördelningen inom näringsyrkena samt ät dessa beredt tillfälle till den friare! utveckling, som visserligen icke stätt rätt tillsammans med deras förra särkiljande i de flera fördelninigar, hvilka föranledt en mängd olikartade intressen, der dessa bordt kunna vara och jemväl i tillämpningen af 1846 ärs författning böra kunna blifva, förj j handtverkerierna ett gemensamt och sammanhällande. Detta handtverkeriernasfordna isolerande frän hvarandra, och den för hvarje yrke afskiljda kontroll öfiver de nödvändiga kunskapsprofven, hvilka just deri-! I genom blefvo allt mindre tillförlitliga och slutligen genom sättet för deras tillympning nästan saknande all betydelse, utgjorde ock det innersta väsendet af skräinrättningen, till hvilken man icke utan att begå en öppenbar orättvisa, kan beskylla höglofl. utskottet latt hafva velat bana en återgäng, äfven om, hvad ag önskat, men ty värr mäst antaga säsom hopplöst, j utskottet funnits benäget att i alla delar bifalla de I förslag, hvilka jag tagit mig friheten att genom min motion i ämnet vördsamt framställa. Ett är nu denna förmenta förkärlek för den gamla skräanda, hvilken man trott kunna uti de nu ifrägakomna förslagerna spåras, men som jag anser här välla en temligen spöklik fruktan — ett annat att under den vidgade frihet, som den nya näringsförfattningen lemnat, söka hindra fortvaron af den dödssömn, hvilken icke dess mindre hotar att alldeles förlama handtverksindustrien i vårt land. Det är ett äterväckande frän denna dvala, som jag velat söka i min ringa mån föranleda; villigt erkännande, att den sakkunskap jag uti ifrägavarande ämne kunnat inhemta är mycket underlägsen den, hvarmed jag bordt framträda för att åt den goda viljan och afsigten i min framställning gifva ett behöfligt stöd. Man må hafva hvilken mening som helst i afseende på den nu äter omtvistade näringsförfattningen. Derom lära dock alla vara ense, att den största tryggheten för handtverkeriernes bestånd ligger i bevarandet och förökandet af deras arbetsskicklighet. Detta är hvad utskottet, genom den tillstyrkta, nu förhandenvarande lagförändringen, lärer kunna antagas hafva hufvudsakligen äsyftat; och utskottet har jemväl derigenom, enligt min öfvertygelse erkänt den grundsats som mäste anses helig i hvarje lagstiftning, nemligen bevarandet af likartade rättigheter, med motsvarande skyldigheter till det allmänna. Jag beder det högt ärade ständet om ursägt, att jag nu äterkommer till ett uttryck, som man icke gerna hör på detta rum, i fråga om genomförande af mera liberala grundsatser uti vär tullagstiftning, der dessas mälsmän stundom bemötts med erinringen: att tiden ännu icke vore inne för en öfvergång frän gällande bestämmelser. Ehuru föga välkommet ett sädant uttryck än må vara tvingas jag dock af min öfvertygelse att öppet förklara, det jag verkligen anser tiden icke hafva! varit inne, ej heller ännu vara det i värt land, att för något enda fall inom handtverkeriernas område, utesluta all förberedande kontroll deröfver, att nöjak-! tig arbetsskicklighet förefinnes hos vederbörande yrkesidkare. Vore en sädan kontroll obehöflig, — kunde man utan väda öfverlemna ät handtverkaren sjelf, när ! den fullständiga färdighet i yrket af honom vunnits, som erfordras för att betrygga bäde den förbrukande ! allmänhetens belåtenhet med hans arbetsprodukt, ochi hans eget sjelfbeständ. — Nå väl! då hade man ock . utan tvekan bort lemna alla näringsidkande den fri-l, het i pröfningen af egen mognad och insigter, som författningen nu tillerkänner samtlige så kallade försörjningsarbetare, men endast en del egentliga handtverkare. Egde man deremot grundade anledningar! att befara vädor af en så oinskränkt frihet, — så sy-l:s nes äter mästareprofvet hafva bordt utan undantag qvarstä för alla handtverk, sä svär, men visst ickej, omöjlig, gränsen än torde vara att korrekt utstaka! mellan en del af dem och fabrikssamt manufakturyrkena, intill dess att en mera frisinnad lagstiftning kunnat vägas. Och just handtverkeriernas nedgäende, samt deras märkliga vanmakt redan vid utfärfärde HANE dushändtyerksardninga sc hvilken iae råkat, — förespeglade efter min tanka tillfyllest sädana vådor. De fordna handtverksidkarnes eller mästarnes, äfven af hr Sundblad erkända, oförmåga il) ekonomiskt hänseende, behöfde-ännu till en tid rätt väl skyddet af ätminstone arbetsskicklighetens konsta-. terande genom prof, också af deras nya rivaler: för-l, sörjningsarbetarne; men uteslutandet af allt Skye j hvilket likväl, fastän under annan form i allmänhet erkännes såsom behöfligt vid nya öfvergångsstadganden i vär tullagstiftniog, — och upphäfvandet inom de egentliga handtverkerierna af arbetsprofven säsom åligganden för alla, gjorde deremot näringsförfattningen föga välkommen der den likväl varit länge eftersträfvad, och motverkar ännu på ett fruktansvärdt sätt framgången af de upphöjda och goda afsigter, dem hon velat verkliggöra. Hon borttog mästareprofvet för en högst betydlig mängd handtverksidkare, hvilkas antal i rikets flesta städer redan bekymmersamt tillvext och skall än mera hädanefter. tillvexa, under det att hon bibehöll denna kontroll för andra, — visserligen långt bättre ordnad och mera betryggande mot underslef än under skrätvånget, men dubbelt motbjudande för dem, åt hvilka profvet bibehölls, bäde emedan detsamma icke drabbade lika ens idkarne af ett och samma handtverk, och derföre a Iden oftast mindre skicklige försörjningsarbetarens riIhet snart sagdt mäste blifva den egentlige handt Iverksmästarens förtryck. I Om nu handtverkeriernas redan sistlidet är, genom ! deputerade frän rikets fleste städer, inför thronen ganska mörkt, och, säsom jag tror, sanningsenligt ski:I drade förfall verkligen förefinnes, och redan länge fö-refannits, så vågar jag tryggt framhärda i min äsigt, latt den nya näringslagstiftningen i sina Öfrergängsr!stadganden bordt och kucnat, utan fara att EE z: s menti ät sin frisinnade anda, genom det en eh hr ingen törnärmande skydd, hvilket ligger uti e ge oe aktigt prof att man grundligen kan och —— r yrke, ät hvars utöfvande man sig egnar, lemna lit rätt ät både den gamla och unga handtverksgenerationen, hvilken sednare den värde reservanten emel ertid synes företrädesvis vilja ombulda. Just def n! nyss antydda missförhällandet vederlägger jemväl hi r Sundblads uppgift, som skulle jemnlikhet i medbor. d gerliga rättigheter utmärka de nu gällande föreskrif d ge g åstareprofven och jag kan icke hel iterna angående mästareprts tanför handtverks tt ler för att döma af den opinion utan!? msn