Tas, ,Och i följe af detta vigtiga uppdrag vågar jag nu råga er, om ert hjerta redan träffat ett val? Grefvinnan teg. Roderich, hvars hjerta klappade med häftighet, spetsade öronen, under det han tänkte: Hvem skall hon väl! vämna?, Han lyssnade icke utan förhoppning att få höra sitt eget namn uttalas. Under det att ministern lyssnande stödde hufvudet smot tapeten råkade han att vidröra en hertigen tillhörig regnkappa, som hängde der. Men hertigen var en väldig snusare och olyckligtvis måtte vid kappans vidrörande! några atomer snus hafva inträngt uti den aldrig snusande! Roderiehs näsa, ty han kände genast behof af att nysa. Man kan lätt föreställa sig den lyssnande ministerns förlägenhet. Hertigen okunnig om sin väns nöd fortsatte emedlertid samtalet med grefvinnan och frågade slutligen, om hon, då hennes hjerta, som det tycktes ännu vore fritt vilte tillåta honom att förmäla henne med en ädel och aktningsvärd man, hvilken han genom gåfvan af hennes hand önskade göra sig förbunden. Grefvinnan var uti detta ögonblick uti ännu större förlägenhet med sitt hjerta, än ministern med sin näsa. Om jag till exempel, sade hertigen, skulle för Er hämna min vän Roderichs namn. Grefvinnans vackra ansigte betäcktes af en stark rodnad, men att svara var henne omöj igt. Hvad! sade hertigen, Ni antager en dyster uppsyn, Ni måtte väl ej hata honom? Långt derifrån, svarade grefvinnan jag tvärtom högaktar honom. Kanhända som en syster sin bror, fortfor hertigen skälmagtigt leende; Och om han nu kastade sig för edra fötter — bad om er hand och jag förenade mina bönel med hans . . : Roderich lyssnade med hufvudet Jutadt emot tapeter begärligt efter svaret, men O ve! i samma ögonhlick flög en hel pris snus från den hertigliga kappan uti hans näsa I Men nu kunde den ol;cklige omöjligt längre hålla sig li synnerhet då han hörde grefvinnan yttra dessa ord Jag vågar försäkra ers höghet att grefven aldrig tänkt pi något sådant.