jvist, att han aldrig sett ifrågavarande theskedar och cke haft med flickan Engman nägot vidare att bestyra, än då hon, för modrens räkning, som njuter underhåll frän fattigvärds-direktionen, af hvilken B. ir medlem, i sädant afseende vändt sig till honom. Rörande det nu tillrättakomna gulduret, hvilket hr Bergqvist vid kommissarien Rönströms första besök sagt sig hafva lemnat till landet, förklarade Bergvist på fråga, att han, som icke trodde det nägon vidare efterfrågan om uret skulle göras, lemnat det ill en enka vid namn Jansson, som äfven kallar sig Akersten, och hvilken är boende i Annarby uti Åkers socken. Rönström anmärkte härvid, att det kommit ill hans kunskap, det Bergqvist skulle försält uret ill en -härstädes varande riksdagsman af Bondestänlet; men detta bestreds af Bergqvist såsom ogrundadt. — Den förut för stöld straffade enkan Hoffman, som nu, åter anklagad och häktad för stöld, var uppförd för att höras i målet, bedyrade med de heligaste eder och beskärmanden sin oskuld: hon hade hvarken deltagit i stölden af gulduret, eller gifvit flickan Engman anvisning till hr Bergqvist för att belåna det. Trädgärdsmästaren Engström, som nu äterfätt sitt ir, äterställde den vid urkedjan vidhängande urnyceseln, som ej var honom tillhörig; hväremot han yrkade det Bergqvist skulle tillrättaskaffa hans egen. Äfven anmärkte Engström, att namnet på förre egaeen till klockan, vaktmästaren Iurling vid assistansen, stätt graverat uti densamma; men att detta nu var vorttaget. Härå genmälde Bergqvist, att han aldrig sett nägon annan urnyckel än den nu vidhängande, samt att han hvarken sett det ifrågavarande namet eller derifrån låtit borttaga detsamma. Dä intet vidare för dagen förekom, uppsköts mäet på 8 dagar, dertill hr Bergqvist ätog sig på polisnästarens fråga att draga försorg derom, det enkan Jonsson personligen skulle inställa sig. — I dag företogs äter mälet angäcnde den utsvultna häst, tillhörig åkaren Eriksson på Ladugärdslandet, som dennes dräng, Ekström, för nägra dagar sedan så obarmhertigt behandlade på Norrbro. Saäväl Ericsson som drängen Ekström voro till i dag kallade vid 3 rdr 16 sk. vite, men det oäktadt infann sig endast Ericsson. Statsfiskalen Melbin företedde nu ett intyg från Veterinärinrättningen, af innehåll, att hästen, som var 25 är gammal och hade spatten, var illa medfaren och obrukbar till lastkörning. Tvenne vittnen, som varit närvarande vid händelsen pä Norrbro, intygade sammanstämmande på ed, att drängen Ekström, som vid tillfället kört öfver oron i sällskap med tvenne sina kamrater, samt i början varit den andra i erdningen, börjat med tömnarne slå hästen för att omköra den första, dervid västen, sedan den nägot ansträngt sig, omkulstörtat, så att drängen E. sjelf fallit framstupa öfver kreauret. I anledning af det från Veterinären företedda inyget, fäldes Ericsson att böta 3 rdr 16 sk. barko, samt älades att vid samma vitesförbud icke vidare vegagna samma häst till lastkörning. Drängenr, som dag icke infunnit sig, skulle till en annan dag uppremtas. — Då i dag en person, som i poliskammaren i näsot ärende infunnit sig, tillsades af polismästaren att wlägsna sig, men icke genast hörsammade: tillsäget en, framgick öfverpoliskonstapeln Björkblad och fatade mannen bakifran i rockkragen, samt: utskuffade wonom med sädan fart, att mannen omkulföll på solfvet. Uppträdet väckte synbarligen polismästarens missnöje, och detta med mycket skäl; ty en polisconstapel, som tilläter sig en dylik väldsarmmhet i jelfva polismästarens närvaro under en session, hvad kall den icke kunna tillåta sig på annat ställe, då rittnen icke finnas närvarande. — Hade mannen skufat konstapeln på samma sätt, så hade det kostat hoom 28 dygns fängelse vid vatten och bröd, om han ;j kunnat betala 66 rdr 32 sk. bko,