Aftonbladet – 9 augusti 1851, sida 2

blifva ofruktbara, om de ej hvila på karak: ter, på dygd; de blifva då endast svaghet, blödighet och vankelmod. Månne icke här! ligger klaven till Gustaf III:s hela lynne? : Han var häruti, med ait sitt ryckvis affekte-; rade svenskhetssinne, i grunden fullkomligt osvensk. En bekräftelse på ett sådant omdöme finner man i ofvannämnde arbete af Elis Schrölerheim. Ingen person stod under så lång : id Gustaf Il så nära, som denne; ingens : namn är heller i traditionen så införlifvadt med Gustafs som Schröderheims. Sin konungs både vän i det förtroliga umgänget och red-! skap i de politiska angelägenheterna, har Schröderheim äfven med honom delat ljuft och ledt i efterverldens omdöme. Der Gustaf III blifvit prisad har äfven Schröderheim fätt sin an! del med af berömmet; han har äfven fått uppbära sin dryga andel af klandret och fördömelsen. Schröderheims sista dagar voro saknadens; och bekymrens, Det var naturligt, det låg i: både hans och tidens lynne, att han ej kunde bära en sådan lyckans omvexling med det; lugn, den undergifvenhet, som endast ett hö-; gre medvetande förmår gifva menniskan. Ef-. ter Gustaf III:s död landshöfding i Upsala, fann Schröderheim sig nödsakad att begira afsked, sedan han blifvit-stämd till rätta för delaktighet uti Armfeltska högmålet, och drog: sig, 1794, tilbaka till Järfva, hvilken lilla lägenhet Gustaf skänkt honom på lifstid. Han: lefde här i torftighet, hvilket synes visa, att han sjelf ej dragit vinning af de transaktioner, till hvilkas utförande han blifvit använd. För den fordne hofmannens sinne varj det missöde sannolikt ej det minst påkostande, att, då han en gång med afsigt ställde sig vid vägen med yxan i handen och högg ved, för att ådraga sig den förbifaramde hertigens uppmärksamhet, denne — icke observerade honom. Hans helsa aftynade, lynnet var förstördt och döden träffade honom den 30 Aug. 1795, 49 år gammal, ett varnande exempel på den s. k. lyckans, och furstegunstens vansklighet. Det här anmälta arbetet börjar med en kort lefnadsteckning öfver Schröderheim af hans intime vän, historiarum professorn i Upsala, E. M. Fant, skrifven kort efter S:s död. Att blommor strös på en väns graf, är menskligt och vackert. Inför efterverlden äro dock sådane blommor icke alltid gällande vittnesbörd. Bättre karakteriserar Schröderheim sig sjelf i sitt naiva sjelfberöm, efter 1778 års riksdag: Efterveriden skall icke neka mig den rättvisa, att jag styrt 1778 års riksdag efter E. Maj:ts plan och vilja, att jag derunder beredt E. Maj:t flera medel att alltid blifva mästare af de påföljande, att jag ökat E. Maj:ts enskilda tillgångar, tvärtemot oppositionens, kanslipresidentens och finansministerns vyer, på ett sätt hvarvid E. M. icke var komprometterad. Den ena aftonen kände ingen menniska min tanka; den andra middagen var beslutet taget af trenne stånd,. Detta trande utgör ett litet bidrag till ståndsrepresentationens historia och karakteriserar tillika Sehröderheim. På samma gäng det visar hans stora politiska fyndighet, utgör det en politisk sjelfbekännelse. Konungens enskilda nytta utgjorde lagen för Hans handlingssätt. Det ligger något ridderligt häri, likasom det ligger något vackert i hvarje enskild, sjelfuppoffrande tillgifvenhet; men det röjer också en obeskrifligt inskränkt uppfattning af samhällets väl och medborgerlig pligt, att glömma och iuppoffra det allmänna för en individs missiförstådda intresse. De anteckningar, som här af Schröderheims legen hand förekomma, jemte hans lefnadsteckning och brefvexling, äro funna på Upsala lakademibibliothek , dit alltsammans blifvit lalettale AL mega en KI Ab IR Perem och äro at utgifvaren utvalde utur e större samling. Schröderheims egna uppsatser, skrifaa till största delen på Järfva, äro: Början till en uppsats om kon. Gustaf III:s historia; Om hertigen af Småland; Frimureriet; Om tilkomsten af borgerskapets privilegier vid 1759 års riksdag; Om Gefle riksdag: ,Hörande mimänna propositionen till ständerna vid riksdagen i Gefle 1792; Kon. Gustaf Il:s berättelse till hemliga utskottet vid riksdagen i Gefle, angående freden; samt: En kort berättelse rörande några omständigheter vid kon. Gustaf III:s sista sjukdom och död. Härpå följer: Preussiska ministern i Stockholm hr von Brockhausens depeche till, sitt hof, rörande konungamordet; Bref från konung Gustaf Til till Elis Schröderheim; Bref från Elis Schröderheim till konung Gustaf III, samt: Ett bref från Elis Schröderheim till biskop Wallqvist och lagman Ahlman, Den första af dessa uppsatser, om kon. Gustaf III:s historia, är alls icke någon historia, hvilken Schröderheim äfven bekänner sig vara oförmögen att skrifva, utan några historiska bidrag, bestående i karakteristiker öfver de personer, som närmast omgåtvo Gustaf UI och deltogo i hans regering, uppblandade med en mängd pikanta anekdoter och hof-histocier. Hvar och en finner, att detta måste vara Schröderheims genre. Underhållande som berättelserna och karaktersteckningarne äro, genom det lekande, half-fransyska framställningssättet, kunna dock de sednare ej i allo anses : tillförlitliga, då det tydligen märkes, att Schrö-, ierheim ofta fällt sina omdömen efter sitt; subjektiva tycke. Särdeles faller detta i ögo-l: nen vid hans omdöme om Toll, hvars obilligwet och orättvisa utgifvaren äfven i förordet! idagalagt, Samma partiskhet röjes äfven i S:s I omdöme om Armfelt, hvars välde öfver konunsen säges hafva bestått mera i skryt än i) RING rr SNI EAA IRI NE KANT ONA Sr NA ot VARNA