Aftonbladet – 9 augusti 1851, sida 2

erklighetv. — Särdeles karakteristiskt är fölande yttrande i afseende å riksrådet, grefve: cheffer, som ägde stort inflytande på Gutaf II: För kansliet var han (Scheffer) en svår hef, tog aldrig kunskap hvarken af verket ller arbetarne. Hans eloge af baron Rehbiner, som denne stackaren låtit trycka uti en ot vid sin matrikel, vittnar derom. Han var rycket nöjd med Jacob Engeström, men ännu era med Ulrik Franex Deras heliga vård af lla diplomatiska sopor och lappri, deras souission, deras beständiga närvarelser gåfvo em stora förtjenster i hans ögon. Han var Ila postdagar om eftermiddagarne uti kansliet, en reste hem alla aftnar kl. 8, för att sjelf ädda åt sin grefvinna, för hvars person och nähundar han aldrig mankerade uti de minta OMSOFger. Schröderheims beskrifning på huru han uppyllde sitt uppdrag, att gifva Liljenerantz delafl tt bref från konungen, fullt af de häftigaste nklagelser mot mannen, och tillika afböja lennes afskedstagande, är rätt pikant och ut-l ör ett bland de många här förekommande evisen på S:s diplomatiska fyndighet. Det r karakteristiskt att höra Schröderheim sjelf eskrifva huru han omfamnar och lofvar evig änskap åt en person, som han inom sig båler för en narr. Furst Hessenstein, naturlig son till Fredrik . med fröken Taube, satte konungen i nåsot bryderi. Han ville nödvändigt hafva en listinktion, och den kunde han då ej vinna tan att förklaras för furste, sedan han länge rarit det af heliga romerska riket. Svårigheer förekommo, men det var nyttigt att muliplicera de högre gracerna, roligt att göra en urste, och ett mera tjenligt subjekt kunde ej innas Berättelsen, säger Schröderheim, om illa negociationer i detta ämne, all mediaion af baron Taube, allt mitt ränn fram och illbaka m. m. skulle verkligen göra en liten pjes för sig sjelf. Sjelfva frågan blef afgjord; men titulaturet, hjelp Evige Gud! Förut hade det heliga romerska rikets furste slukat alla de andra titlarne; dervid skulle det äfven nu förblifva, och den svenska furstliga titeln intaga den förra grefligas ställe. Det kunde väl så vara, men då blef det så kort — det ick ej hjelpa; men det värsta var att fursten begärde heta Högborne och Eder Durchlauchighet. Det senare afnjelpte språket, och tyska herrligheten var emot en god smak. Höghorne kunde omöjligen beviljas, ty Deras Kongl. Högheter tilltalas och tillskrifvas under samma titel. Högvälborne kunde ej antavas, ty så heta grefvarne. Jag uppfann ändtigen det förslaget af Högoch Välborne; der kunde Hög dragas till Välborne, men också till Borne, och dervid fick det förblifva.n I afseende på Creutz yttrar Schröderheim följande: Han tjuste sjelfva afunden, han undgick allt tadel, och dog sörjd äfven af dem, som icke kände honom. Konungen älskade honom; men vid sin äterkomst fann konungen grefve Creutz adorerad, alla menniskor adresserade till honom,-mänga äberopa sig hans löften, alla hans Protektion. Grefve Creutz säg deruti en glädje, kände ingen vanitå deraf och bredde ingen hemlighet deröfver. Törsta dagen, konungen efter hemkomsten ät middag på Drottningholm, tog han mig med sig efter måltiden på den vanliga första eftermiddagspromenaden till La Roche Galtare, och sade mig rent ut sitt missnöje att finna grefven Thomme du jour. Jag gjorde den explikation, som var den enda sanna och naturliga; men grefven mäste erfara förändringen på ett ganska sensibelt sätt uti ätskillige af sina göromäl: denna köld hade dock en snar öfvergäng — glömmom likväl icke emellertid, att Toll var och förblef salig grefvens Bite noire. Grefve Creutz har sjelf gjort sin odödlighet, och utom det äreminne hans tjenster beredde honom, kan lämpas på honom: Cui Musa vetat morin. — Tu vero felix Agricola non vite tantum claritate, sed etiam opporhwmitate mortis.n Utrymmet medgifver ej flera utdrag af denna i sitt slag ganska märkliga uppsats; märklig ieynnorhat dearföra sttudenm, li scKuntvrkd löje, om den ej på samma gång väckte ömkan och ökade bitterheten at den känsla, som dagligen framtvingas, vid åsynen af allt det falska mynt, som i verlden gäller för äkta, af allt det lysande armod, som döljes af maskeradkostymerna, af alla dessa dankar, som vilja betraktas och beundras såsom: stjernor. (Forts. följer.) I I