Aftonbladet – 7 augusti 1851, sida 2

— Premiersångaren hr OQO. Strandberg afreste i dag med sin fru till kontinenten, och lärer ämna att uppträda på konserter i Berlin. der hans vackra tenorstämma säkert kommer att med nöje höras. — Skådespelet Farinelli eller Kungen och sångaren, som i går uppfördes på Humlegårdsteatern till recett för hr Åhman, är ett litet intagande stycke,som behandlar en, ehuru på diktens område något fritt bearbetad episod ur den bekante Carlo Broschis eller Farinellis historia, som i början af förra århundradet genom sin undransvärda röst och sångartalang 1 förening med ett naturligt snille gjorde en sådan lycka, att han uppsvingade sig till förste minister hos konung Filip den femte i Spanien, och jemväl bibehöll samma ynnest hos hans båda efterträdare. Sångarens roll i det nu ifrågavarande stycket, der namnet Filip är utbytt mot Ferdinand, är att tillintetgöra en väfnad af munkväldets och inqvisitionens intriger emot konungen samt emot den toleranta och älskvärdafdrottningen, för att på tronen upphöja infanten, som är deras lydiga verktyg, och för hvilket ändamål de redan lyckats att söndra de båda makarna och inkasta misstankar i konungens själ emot drottningen, medan de begagna konungens första lifmedikus Gil Perez (hr Åhman), att genom åliggande af fastor och föreskrifvande af farliga medikamenter undergräfva konungens helsa. Farinelli (hr Stjernström) kommer säsom en resande äfventyrare till Madrid utan en maravedi på fickan. För att förtjena något till aftonmältid och nattqvarter faller han på den iden att utanför slottet sjunga för folket; den i djup melankoli nedsänkte konungen får höra detta, och blir så förtjust af Farinellis toner, att han skickar efter honom. Detta inleder nu hela handlingen i pjesen, som slutar dermed, att Farinelli försonar konungen och drottningen med hvarandra och krossar munkkonspirationen. Askådarens uppmärksamhet underhålles alltigenom med pikanta kontraster och effekter, som ovanligt nog, likväl alla utveckla sig mycket naturligt; händelserna och dialosen fortgå så raskt, att inga longörer förekomma. Sångnumrorna, som äro ganska vackra, utföras hufvudsakligen af hr Stjernström och m:lle Hilma Sjöberg, af den förre med det attryck och känsla, som är honom egen för kuplettgenren, ehuru han icke i egentlig mening kan kallas sångare. M:lle Sjöbergs röst syntes ännu vara något svag och osäker men nennes spel är ganska täckt. Såväl hr Åhman, som hr Pousette, den sednare i kungens oll, utföra sina partier ganska berömligt. En nastigt inträffande opasslighet gjorde att m:ll Lindmans roll såsom drottningen måste öfrertagas af en annan som ej hade instuderat,! itan måste läsa den; men detta skedde med: ;å god smak att det icke störde effekten af. let hela. Farinelliv bör kunna locka fulla! mus för flere aftnar. —L