Aftonbladet – 7 augusti 1851, sida 2

med qväfd röst och sprang orolig omkring i rummet. Mer kunde han i sin själavånda icke säga, utan sökte endast en passande förevändning att kunna aflägsna sig. Nej, Roderich, ni är icke uppriktig. Jag vet det redan. Tillstå derföre att ni älskar en annan. ;En annan, suckade Roderich, hvars hypokondriska ängslan ännu mera ökades genom den förmodan, att Brigitta menade grefvinnan Wilhelmine. Ha! utropade fröken med sublim själslyftning; ni bleknar, era anletsdrag förställas. Gå, jag vill icke med någon annan dela ert hjerta. Gå och blif lycklig. Med nyfikenhet afvaktade hon hvad verkan denna apostrof skulle göra på Poderich. Men denne, hvars tankar endast voro riktade på den gudlöse doktorn, lät uti sin bittra vånda icke för tredje gängen för sig upprepas förlossningsordet: gå utan fattade sin hatt, kysste med ett deiinqventansigte fröken som hastigast på handen och rusade som en stormvind derifrån. Dagen derpå blef fröken von Landerns förlofning med kammarherrn von Hohenschopf uti residenset formligen förkunnad. Ehuru välkommet det för legationsrådet var att få förblifva uti besittning af sin frihet, kunde han likväl icke undgå att finna sig sårad af denna hastiga omvexling uti Brigittas känsla. Han befarade att bliffa misskänd af geheimerådet och fann sig af tacksamhet uppmanad, att! gifva denne hedersman en nöjaktig förklaring öfver sitt! uppförande, genom berättelsen om det sällsamma öde, : som drabbat honom. Först efter Brigittas förmälning med kammarhern fick han ändtligen den lyckan att tala medl geheimerådet, som flere gånger vägrat att taga emot hot nom. Roderichs uppriktighet gjorde ett snart slut på: tvisten. Geheimerådet skrattade omåttigt och tröstadel: len stackars Roderich, som visade sig vida mer bedröff S l vad och förälskad än han i sjelfva verket var. Min Gud, varför sade han mig intet det? utropade fru von Hohenschopf, då hon erfor rätta sammanhanget. Den dumma l! loktorn förtjente att med sitt mos och sina mixturer blifva ll andsförvist. Y