Aftonbladet – 7 augusti 1851, sida 2

Tiggarfamiljen. Den ingångna föreningen hade till följe med sig a Roderich blef utnämnd till justitieråd med ett ansenlig appointement. Den regerande hertigen gaf honom dess utom flera lysande bevis på sin höga tillfredsställelse. Men en tillfredsställelse större än någon hertig kund skänka, gaf den sköna grefvinnan Wilhelmina hans hjert: Det jungfruliga behag, som omsväfvade både henne sje :och alla hennes rörelser, hade under Roderichs frånvar till den grad utvecklat sig, att det goda legationsråde då han första gången återsåg henne, endast med Förd nadsfulla blickar vågade på afstånd betrakta henne. Or icke den unga och okonstlade grefvinnan sjelf vändt si till honom, som en gammal bekant, skulle han svårlige någonsin hafva vågat att tilltala henne. Men äfven Wilhel mina var icke mer densamma som fordom i Landerska hu set, der hon ofta sprang honom till mötes, i sin oskuld häng de sig vid hans arm och sade honom tusende artiga, oft smickrande saker. Den tiden var nu förbi, och hon had tvertom antagit en viss majestätisk hållning, hvarigenon hon höll alla på ett vördnadsfullt afstånd. Länge trodde Roderich att detta jungfruliga majestii var en följd af fru ötverhofmästarinnans predikningar ocl inskärpta grundsatser, hos hvilken grefvinnan redan i fler år bott. Det kan väl icke nekas att öfverhofmästarinna: var en i hög grad stolt dam, hvars hela väsende sam manväxt till idel etikett, ceremonieller och ritualer. Lik. väl irrade Roderich sig uti sin förmodan. Wilhelmina: hjerta var rent och oskyldigt; och det var af naturen mer 2) af hofmästarinnan som hon hemtat föreskrifter om sit f etikettens fordringar förestafvade förhållande. Denn: villfarelse lände likväl hr justitierådet till mycken nytta y Wilhelminas närvaro försonade honom med den stela fverhofmästarinnan, som han nu icke mera fann så fråntötande. Han sade den gamla frun så många artiga och örbindliga saker, att öfverhofmästarinnan icke kunde anat än bemöta honom med vänskap och aktning. Han lef ofta bjuden att deltaga uti hennes aftoncirklar, och lef slutligen vän uti huset, hvaremot grefvinnan Wilvelmina, som redan från längre tid tillbaka kände och ärderade justitierådet, naturligtvis icke hade något att