serna tro det; han trodde hellre på den sköna grefvinnan Wilhelmina. Emellertid var han stadd uti flitig brefvex-! ling med fröken Brigitta, med hvilken såväl som med, hennes familj tacksamhet, aktning och vänskap fästade. honom. Icke heller kunde han väl som en vanlig officiel note besvara hennes ömma och sköna poetiska utgjutelser. Stundom, då han icke var stämd, hvarken för poetisk prosa eller prosaisk poesi tänkte han för att elda sin fantasi på grefvinnan Wilhelmine i stället för fröken Brigitta. Men, o himmel! då blef allt poesi. Då utgöto sig de öfversvallande känslorne i ord, som tycktes hemtade från de högre sfererne; då blef den, till hvilken brefvet var adresseradt, en engel, med hvilken hela hans väsende sammansmälte, verldsbyggnaden en trång hydda, der han stod ensam med henne; evigheten blott ett andedrag af salighet och en dröm om henne mera värd än ett helt lif af lycka och huslighet tillika med det lysande efterspelet af ett odödligt namn. i Ett sådant språk måste naturligtvis hos Brigitta å nyo anslå alla ömmare strängar, men slutligen började fantasispelet med en etherisk älskare, som under flere års frånvaro icke lät undfalla sig ett enda ord om giftermål, at blifva något långtrådigt, i synnerhet som Brigitta började att nalkas de förtretliga åren, då man hellre vill heta fru län fröken. Emedlertid fanns bland antalet af hennes till bedjare en ung, vacker, behändig kammarherre af den gamla adeliga familjen von Hohenschopf, som genom de millioner suckar han för hennes skull utgjutit, höll på att få sig en sjukdom på halsen 4). En dageligen uppvaktande någorlunda dräglig, ung man är alltid bättre än tio vördnadsfulla englagestalter, som äro frånvarande, ty qvinnan är och blir dock alltid till slut — qvinna. I Med ett ord, Brigitta vexlade ännu bref med Roderich, under det hon — i all oskuld förstås — med kammarherrn vexlade blickar. Blickvexlingen blef med tiden lifligare än brefvexlingen och slutligen önskade fröken, hvars håg lekte på att få heta kammarherrinna, i tysthet: at herr legationsrådet genom någon liten otrohet måtte gifva anledning till en brytning. Men legationsrådet, som alIdrig varit henne trogen, kunde följaktligen icke hellen blifva henne otrogen. Han hade redan tagit sitt parti at anse henne som sin blifvande äkta. hälft, under det at han i tysthet tillbad erefvinnan Wilhelmina, hvilken likIsom den förbjudna frukten var ett för hans fantasi högs retande föremål. ;d ;) Partiet var dessutont icke tt förakta.