esvär er — jag är, er oändeligt — fatta er, jag ber —I er ni — jag förtviflar. Brigitta,som tog alla dessa afrutna talesätt icke för något annat än ett ekoafsin egen; märta, blef ännu mera upprörd. Ack, suckade hon, vi ro bägge olycklige, men Roderich, det gifves en Gud, n evighet!, ;Mycket sant, dyra, bästa fröken, men ni gör... Nej Roderich, jag gör er icke olyckligare än ni mig senom er afresa.n Den gode Roderiehs uniform var redan full med hvita läckar. Sjelfva Brigitta blef slutligen, då hon för ett jgonblick drog sig tillbaka för att med ömma blickar berakta honom, förskräckt öfver sin illa tilltygade älskare. I detta ögonblick utkom geheimerådet ur sitt rum. Brigitta flög med qvinlig beslutsamhet som en stormvind lerifrån och lät den inpudrade Roderich stå utanför kamnardörren. Då han icke gerna kunde springa efter henne, attade han sig så godt han kunde, gjorde geheimerådet n tillbörlig komplimang, bad om hans höga protektion för framtiden och framstammade ctt och annat. Geheinerådet var icke mindre förlägen än legationsrådet. Tan hade sett den flyende Brigitta i puderkappa och deraf gissat till det öfriga. Men för fan, herre, så ni ser ut, utropade slutligen oeheimerådet. Jag råkade händelsevis att komma en puderpust föl näras, stammade legationsrådet, i det han kastade en bedröfvad blick på sin uniform. Geheimerådet skakade betänkligt på hufvudet och sade Gå nu och låt borsta utaf er. Nu var allt upptäckt. Fröken Brigitta sökte icke at dölja sin böjelse. Geheimerådinnan lade ett godt ord till. och då ministern, efter halft års förlopp, för sjuklighe återvände hem och Roderieh emellertid med utmärkels skötte tjensten, erhöll han helt ofirmodat såsom belönin; för sina förtjenster ett adelsdiplom af hertigen. Men de var icke så mycket legationsrådets förtjenster, som ick mera Brigittas puderkappa, som var orsak till hans upp höjande i adeligt stånd, ty uti geheimerådets hus var ma fullkomligt ense derom, att Roderich för att blifva Brigit tas brudgum först måste vara adelsman. Läkemedlet. Äfven uti residenset var saken så godt som afgjord Ryktet förkunnade ötverallt, att Roderich var förlofvad me fröken von Landern. Endast Roderich sjelf ville ick