mina var en naturlig dotter till regerande hertigen, tilltog hans kärlek ännu mer i styrka: Wilhelmine syntes icke på långt när så väl förstå honom, som han å sin sida örstod den smiägtande Brigittas blickar. Endast för att konima i tillfällle att få se det verkliga föremålet för hans dyrkan, måhämda äfven af fåfäng. låtsade han sympatisera med Brigiitta, som nu icke tviattade annat än hymner. På sådamt sätt bedrager man hvarandra. Men fru geheimerådinnans vakande modersöga kunde icke bedrägas. Då hon märkte sin dotters passion, beslöt hon, sedan föreställningar ingenting uträttat, att verka för saken. Utan att för geheimerådet förråda hemligheten, yrkade hon, att herr sekreteraren skulle befordras till någon högre plats, ty, tänkte den kloka frun, bara han först får hofrådsrang, kan han om ett år härefter blifva adelsman. Hennes bemödanden blefvo icke eller fruktlösa. Herr von Landern föreslog sekreteraren Roderich till legationsråd vid en beskickning, som skulle afgå till ett utländskt hof, och hertigen, som hört talas om Roderich och ofta sett hans arbeten, gaf dertill sitt bifall. Mön denna befordran, som medförde en årslång skillsmässa, var ett dödsslag för Brigittas veka och älskande hjerta. Då Roderich en morgon, klädd i uniform och värja vid sidan, kom för att göra sitt afskedsbesök och Brigittahörde honom komma; kände hon sig fattad af en förtviflansfull ömhet, afskedade genast sin hårfrisör och skyndade utän att tänka på sin toalett och att hon, klädd i puderkappa och med häret kring axlarne, icke gjorde någon synnerrigt intagande figur, att möta det nya legationsrädet. Denne sökkte icke dottern i huset, utan geheimerådet, för att enligt t etiketten först taga afsked af honom, men med ett uttryyck af smärta, som hon icke gjorde sig någon möda atttt dölja, flög den bedröfvade till hans möte och så gernar han än önskade att hälla sin uniform ifrån beröring medl den dammiga puderkappan, var det likvä förgäfves, ty vänninnan föll honom i oskuldens hvite drägt gråtandle om halsen. Med möjligaste artighet sökte han i sin förtviflan att afvärja den caressanta skönhetens ömhetsbetygelser, men destomer insmorde hon honon med pomada och mjöldamm, under det att hennes lång: hår fladrade än på den ena och än på den andra afhans skuldror. Min Gud!s utropade han uti åbitt hjertas ångest. Jaj