Aftonbladet – 5 augusti 1851, sida 3

nn BLANDADE ÄW NAGRA ORD OM VART UMGÄNGESLIF. (Ur OC. F. Bergstedts tidskrift). Vi hafva kallat vär bildning estetisk, och den förtjenar detta namn i mer än ett afseende. Med alla klingande ord hvarmed den älskar att beteckna sig, är den ännu till större delen en ensidig dyrkan af det sköna, hvarvid den icke sällan tager molnet för Juno. Formen är allt. För formens skull studera vi klassiska språk, efter formens fordringar hafva vi inrättat var allmänna moral, åt formens Moloch uppoffra vi vårt bästa umgänge och vär husliga tretnad. kLätom oss ett ögonblick betrakta värt umgängeslif. Det finnes få länder der menniskan till utseendet umgäs så mycket, i verkligheten så litet, som i Sverige. Att äta, dricka och gäspa tillsammans kalla vi umgänge: att mötas i lifvets värf, att utvexla öfvertygelser och samverka i handling är nägot som litet bekymrar oss. Derföre umgås man hos oss endast eller förnämligast med likar, och ingenstädes, utom mähända i Frankrike, äro de särskilda klasserna så strängt afspärrade ifrån hvarandra. Värt spräk, med dess qväfvande barbari i tilltalsformer, bevisar detta tillräckligt. Snitten på kläder och benämningarne bättre folk och sämre folk, och det lösa begreppet, herrskapsklass, som för ingen del är identisk med hvad vi förstå under medelklass, är en demarkationslinea, omkring hvilken vi utfäkta en god del af de strider, som på andra håll gälla verkl politiska rättigheter. Se hvilka stora barn, för hvilk: tillträdet till den så kallade sällskapsverlden är ett vara eller icke vara! Men inom denna helgedom, ä äl der barnsligheten mindre? Hvem yttrar der vertygelser eller röjer intressen för lifvets och mensklighetens djupare trägor? Der glammar man på sin höjd litet ytligt om konst och poesi, eller hvad som der bär detta namn. Det tyckes som om sällskapsdrägten klämde tillsammans ett menniskobröst, och blott passade för dem som ställa sig på presenterbrickan, göra vackra attituder och vexla smicker och beundran, säsom den enda kuranta bytesvaran. Och detta skuggspel af förgångna tiders ridderlighet roar det oss att uppföra, just under det att menskliga samhället brakar i sina fogningar. Medan andra länder kämpa för sina högsta intressen, synes man hos oss ej hafva annan glädje än att sätta sig ned för att äta och dricka och stå upp för att leka. O nej, detta umgänge roar ingen mera, men formen är en gudom, vanan en makt, fördomen en helig lag. Nej, det roar ingen att spela docka, i hvars bröst ett menskligt hjerta klappar. Det roar ej en gäng qvinnan, fast hon är maskeradens grannaste docka, just som i hedendomen den brokigaste ögonfågnaden för mannens lust. EMer har du aldrig sett en ädel qvinnas kinder glöda af harm och vedervilja vid det fadda smicker, den artiga lumpenhet, hvarmed hennes beundrare för stunden i sin egoism tror sig ha rätt att trampa hennes menniskovärde under sina fötter? Eler hvilken sann qvinna sätter narrdrottningens lumpna ära framför äran att vara hel menniska och medborgarinna? Men hon kan ej trotsa modet, som för öfrigt har den förtjensten att hugsvala en bornerad egenkärlek. Denna behandling ai qvinnan, enligt hvilken hon är sol och mäne, blomma, näktergal och gazell, — allt annat utom menniska; — den är också en bland frukterna af vär estetiska bildning. Man tror kanske att den ingenting inverkar på politiken: man bedrar sig. Det är qvinnan som förbinder samhällets innersta fogningar, det är hon som gör mannen till medborgare. Den romerska statens historia kunde i sina stora konturer skrifvas med qvinnonamn: Lupa, Lucretia, Virginia, Julia, Agrippina. Så kunde hvarje folks historia. Man har hos oss ätminstone kommit sä längt, att ädla och tänkande män yrka på en förbättring i dev qvinliga uppfosiran. D är gl men dermed är ej hela s än qvinnan sjelf tar hand om sina angelägenheter och yrka att i allmänna sammanlefnaden vinna fullt erkännande af sitt menniskovärde. Vi bafva i denna sak uttalat oss öppet, emedan vi veta att vi hafva flertalets bifall bland ädla och tänkande qvinnor och vi skola i det följande söka att åt denna i hela värt nationella lif djupt ingripande angelägenhet egna en sädan uppmärksamhet som den förtjenar. Ö