skäl för sig och bör minst kunna tydas till nachdel för herr Hjertas karakter, hvilken tvärtom här framstär säsom trohjertad och ömsinnt, om det än ä anIra sidan möjligen skulle kunna skrifvas en inflytelserik tidningschef till last att han någon gäng i valet af sina biträden icke nog skrupulöst iakttagit en i hans ställning nödvändig, vi vilja icke blott säga försigtighet, utan till och med misstänksamhet och stål: satt oåtkomlighet för allt slags personliga konsiderationer. Vi hafva yttrat att hr Sturzenbechers motvilja för fortfarande närmare beröring med Almqvist hufvudsakligast var nägonting subjektift. Visserligen hade Almqvists egendomliga taktik att söka såra en motständare förmedelst anfall på en tredje för saken främmande person lagt i öppen dager en sida, som svärligen kan undgå att stämplas som en smula dälig, men hr S. egde för öfrigt, om äfven i kännedom af andra hr Almqvists väl fantastiska deviationer, ingen rätt att anklaga honom för vare sg kyrkostöld, rän, förgiftning eller annat svärt brott. Det oaktadt hade han, vare sig af något slags instirkt eller af en medfödd lynnets misstänksamhet, tidigt kommit att liksom skygga för Almqvists personlighet, att i beröring med honom finna nägonting unheimlich, och i följd deraf äfven funnit bäst att alltid ställa sig på en viss vaksam fot med denna man. Han hade mängen gäng om Almqvist sagt ät sig sjelf och mähända nägon gäng äfven ät en förtrogen: vore denna menniska satt i en lägre, för frestelserna mera blottställd samhällskategori, skulle han vara kapabel till allt !s Detta omdöme egde dock en grund af mera positif och allmängiltig halt. Hr S.hade funnit nägra speciella anledningar att i sin ordning iaktttaga Almqvist, medan denne sjelf studerade så månsga andra, och han hade dervid gjort en upptäckt; ham hade sökt att hos A. utleta, såsom härftråden till vissa hans dunkla handlingar, en eller annan bestämid, i moraliskt afseende dålig princip eller tendensz, och hanhade i stället trott sig finna att denna rman — hvad som kanske är än sämre — i sjelfva verket egde ingen moralisk grundsats. Det vare osaggdt huruvida Almqvist skulle, likt den simpla bofven, hafva nägonsin för sig sjelf uppställt som naturlag: du har rätt att taga der du inte kan få! du har rätt att mörda, der man står dig i vägen!. men det ir ganska troligt att han inom sig kunde hysa sädana trisonnemanger, som följande: Hvad är rätt? all rätt är relatif! Mäånne icke stöld, djupare seddt, är ett ginska elastiskt något, männe icke sjelfva mordet är på sätt och vis en fördom! Lätom oss konstruera dessa begrepp ånyo utan alla förutfattade meningar och se om vi icke kunna åtminstone för vissa fall komma till andra resultater, än de gamla gubbarne moralfilosoferne! Och han konstruerade sig sålunda till stölden af de Sehewenska reverserne och till mordförsöken mot den kära farbrodern. Han satte: dialektiken i stället för sedlighet, sofismen i ställett för öfvertygelse. Han ansåg som sin uppgift, att lkunna bevisa allt, och sedan han en gäng i teorien blifvit dupe af denna sin egen skenfagra bevisledning, var han äfven med en otrolig dumåristighet färdig tilll alla dess konseqvenser i praxis. Detta slags menniskor äro utan tvifvel de farligaste af alla. Vilddjuret känner man, man flyr det eller binder det; äter mot dessa civilisationens, den metafysiska och estetiska förfiningens onda andar har man intet annat att ställa än en natt och dag vakande misstro, hvilken marterar en sjelf mest. Man tröttnar ett ögonblick på denna sin eviga vaktgörning och man är ett offer. Hr Sturzenbecher misstrodde Almqvist och drog sig heldre undan för en person med dlylik gikt i hjernan, än att nödgas ständigt gå med hemlig fruktan vid hans sida. Hr Hjerta var nog högsinnad att icke misstänka och han har blifvit illa lönad derför. Detta är i få ord hela historien. . Vi föreställa oss att dessa detaljer skola vara för Posttidningen tillräckliga; tillräckliga för att motivera det omdöme vi i en föregående ertikel uttalat öfver Almqvist, tillräckliga för att öfvertyga P. T. om att anfallen i närvarande sak ot hr LÅ. J. Hjerta sakna all berättigelse och endast röja en mala fides och en äflan att af ganska enkla premisser tillkrångla en konklusion, lika Wwuugen till sin logik, som oädel till sin syftning. Vi kunne icke annat än uttrycka vår erkänsla för det vänskapsfulla oomdöme, som hr Sturzenbecher här gifvit oss ooch för det älskvärda och anspråkslösa i helar hans framställfinge Vi anse ock rättvisan i anledning deraf fordra, att komplettera hr Sturzenbechers upplysningar med det tillägget, stt då han i anledning af den uppstådda polmiken år 1842, angående det så kallade dådey ville utgå ur redaktionen, hade han ingen annan plats att vinka på och var således färdig att uppoffra sin existens för tillfället för känslan af hvad han ansåg vara det rätta. Det var också endast på hr Hjertas föreställning till hr Sturzenbecher derom, att det klandervärda i Almqvists handlingssätt kunde fima en förmildrande förklaring uti den mängd af nålstygn för hvilka Almqvist, som var så ömtålig på författarefåfängans vägnar, nyss varit föremål från Frejas och Biets sida, som hr Sturzenbecher ändrade sin föresats. Men att en sådan ändring verkligen skedde, och att hr S. säledes troligen missminner sig något om tiden när han upphörde atttillhira Äftonbladsredaktionen såsom medarbetare — ett misstag, som dessutom så lång tic efteråt är högst ursäktligt, då det gäller blott några månader — det visas af en förklaring, som hr Sturzenbecher sjelf, på hr Hjertas begäran, införde Aftonbladet den 10 September 1843, i anedning af en notis i en annan tidning, att van och kapten Lindeberg hadle utträdt ur relaktionen. Denna notis lydde så: SMed anledning af en notis i gårdagens Freja, om nitt utträdande ur Aftonbladets redaktion, anser jag nig böra upplysa, att nägot sådant utträdande icke ill dato egt rum, sämt aft det genom Aftonbladet kall tillkännagifvas öm och när detta skall ske. Stockholm den 10 September 184:1. 0. P.; Sturzsenbecher.v Det sednaretillkännagifvandet äigde sedermera j rum förr än vid årets slut, ehuru vi icke etvifla hr S:s uppgift derom, att han, hvars idrag till bladet hufvudsakligen angående onst, theater och litteratur, ej fordrade peronlig närvaro å byrån, under den återstående lelen afäret sparsammare besökt densamma ör att ej äfventyra att der träffa tillsamman ned Almqvist, till hvilken han hade kommit ett spändt förhållande. Vi erkänna för öfrigt gerna hvad efteråt visat ig, att i den känsla som ledde hr Struzenecker vid Almqvists bedömande, låg en karpsinnigare aning och takt, än hos hr ljerta; men å andra sidan hafve vi aldrig ngrat den optimism sofa föranleder oss tt taga andras handlingssätt 2å den bästa idan. Att hr Struzenbeckers hjeta i detta fall cke heller hörer till dem som sändigt stålsatt ig med misstänksamhetens bellädnad, ådaalägges för öfrigt äfven i afsende på Almvist, af det välbekanta, vänliga, täckt skämtamma och qvicka poem, som Sturtzenbecker ågra år sednare skref till Almqvist, när denne ade blifvit regementspastor. LITTERATUR. drag till historien om 1650 års riksdag. Aka