aldrig rimligtvis kan skada, men väl betyd-n ligt gagna fäderneslandet. Vi känna af hi-9 storien huru flera länder hafva just den om-l? ständigheten att tacka för sin kultur, att de-f ras regenter begagnat fremmande mäns krafter, utan afseende på deras trosbekännelse (tänk på Czar Peter I i Ryssland!), likasom historien äfven visar huru den religiösa intoleransen i grnnd skadat flera länder, då den beröfvat dessa länder en viss trosläras bekännares verksamhet. (Tänk på Spanien och Mauriskerna, på Frankrike och Hugenotterna!) Det sunda förnuftet säger oss äfven, och ingen bestrider, att det är fördelaktigt för ett land, att kunna tillgodogöra sig andra länders utmärktare kapaciteter i vetenskap och konst, i slöjd och all slags industri. Kan man icke med samma skäl påstå, att det vore för ett land ganska fördelaktigt, att äfven kunna begagna sig af den kunskap och erfarenhet utmärkte män från andra länder kunna äga i frågor, som röra lagskipning, lagstiftning och förvaltning eller öfverhufvud i hvad som angår det offentliga i samhället? Är det då icke en dårskap, att beröfva regeringen all möjlighet att, om den ville, i detta fall se landets sanna fördel till godo? Sak samma är med bekännare af annan religion än statskyrkans, hvilka äro i landet infödde och således ännu mera än främlingar kunna gagna genom sina kunskaper och sin duglighet. Att hindra dessa från en nyttig verksamhet, enligt hvars och ens håg och förmåga, är icke blott ett våld emot den enskilda menniskan, utan länder äfven till förlust för samhället. Äfven i detta fall, såsom i alla, finna vi således att rättvisans och statsklokhetens principer, då de rätt förstås, icke stå i strid, utan tvertom i full öfverensstimmelse med hvarandra. Det vore alltså godt om de stånd som icke ännu biträdt det gjorda förslaget, då de nu snart skola företaga frågan till afgörande, behjertade dessa omständigheter, och åtminstone, genom att låta konstitutionsutskottets förslag blifva hvilande, lemnaze det öppet för näst sammanträdande ständer att afgöra saken. Dessförinnan kunna måhända fördomarne i ett stånd och intoleransen i ett annat hafva så mycket gifvit med sig, att man vill antaga förslaget; blir det hvilande, så behöfver, i sål fall, frågan ej uppskjutas till en tredje riksdag. Vilja nästa riksdags representanter deremot ej saken, så kunna de förkasta det hvilande förslaget. I alla händelser borde det ej vara mycket vågadt, att vid denna -riksdagls; bifalla konstitutionsutskottets nu afgifna, sål högst moderata och försigtiga förslag. r — Oaktadt tidningarna på den sednare tiden till en temligen dryg del varit upptagna med, framställningar, som angått den Almqvistska katastrofen, måste dock efter en händelse så sällsynt, så psychologiskt öfverraskande och nästan exempellös som denna, allt som kan bidraga till upplysning om den o-l lyckligt ryktbar vordne hufvudpersonens före-c gående ställningar och förhållanden vara aft intresse. Af denna orsak anse vi äfven skäl att reproducera den förklaring, som hr Sturzenbecker afgifvit i Öresundsposten, rörande hans förhållande till Almqvist år 1842, hvarom bland annat varit fråga i den Almqvistska polemiken, och hvilken förklarings tillvaro vi för några dagar sedan i korthet omnämnde. Den är dessutom intressant och läsvärd i sig sjelf, såsom vanligen allt som flyter ur hr Sturzenbeckers penna. En enda kort erinran hafve vi i anledning deraf tillåtit oss efteråt. Öppen firzlaring i den Almqvistska saken. Infandum jubes renovare dolerem.a Utgifvaren af Öres.-Posten har på ett eget sätt blifvit personligen inblandad i den diatrib, som motl; Aftonbladet för närvarande föres med anledning afl. nte arasvrVICIRL — tv var vn el DOFJANj() Morgonbladet, som fann lämpligt att för sina ändamäl påminna om det Almqvistska dådet för en del är sedan emot Blanche, då utgifvare af tidningen Freja; flera andra blad hafva sedan med begärlighetl fattat häri för att finna vapen mot hr L. J. Hjerta, och sednast har äfven Posttidningen, hvars polemik mot politiska motständare eljest alltid synts oss hafva utmärkt sig framför de öfriga konservativa kämparnas, genom en viss mindre vanlig loyautå, ansett sig! tillständigt att envist fasthaka sig i nämnda, redan! mänga är gamla episod, icke i afsigt att vinna nägon ! ny ledning till Almqvists karakteristik, utan för att erhälla nägon mer eller mindre plausibel anklagelsegrund mot Aftonbladets utgifvare. Posttidningen har i ett af sina sednaste nummer temligen direkt vändt sig till den, hvilken nedskrifver dessa rader, för attS från hans sida framkalla en deklaration och ett vitt-1 nesbörd i ämnet; oeh det skulle måhända tydas soml( brist på egard mot en tidning, hvilken vi, oaktadt ieke tillhörande samma falang, dock verkligen anse vara värd ett ärligt svar, i fall vi läte denna påstötning passera helt och hället opåaktad. Man har påmint om det factum, att efter dets. k. dädets tvenne af Aftonbladets medredaktörer herrar Lindeberg och Sturzenbecher utgingo ur redaktionen för Almqvists skull; det är sannt. Hr Hjerta har derpå svarat att hr Sturzenbecher likväl ännu fleralär efter samma brytning fortfarit att skrifva i Aftonbladet; äfven detta är sannt. Den skenbara motsä s gelse, som här visar sig, torde utan allt krängel reda(c sig så framt man endast gör en behörig distinktionr mellan det att tillhöra en tidnings redaktion och det t att lemna: bidrag till samma tidning. Det förra förutsätter en daglig beröring med bladets öfriga personal och ålägger delaktighet i ett visst solidariskt ansvar redaktörerna emellan för tidningens hela verksamhet; det sednare innebär, nogast sedt, endast enji allmännare likstämmighet, en sympati och förkärlek le öfverhufvud taget, någon gång också knappast mera än ett eller annat intresse för ögonblicket. (Män har t. ex. sålunda i dessa dagar sett sjelfva hr Blanche, mot hvilken det Almqvistska dädet i A. B. var riktadt, lemna samma Aftonblad bidrag af sin penna.) I afseende på det förra eller medredaktörskapet i Aftonbladet är det en sanning, att hr Sturzenbecher hade, lti tillfölje af den om hösten 1842 timade offentliga bryt-)S! ningen mellan honom oeh Almqvist, förlorat lusten att vidare i redaktionen förblifva, det låg emot hans ynne och karakter, det var just den dagliga beröingen meden person, hvilken han ansäg sig subjek-ej ift ega skäl att misstro, som han önskade undvika b och han utgick sålunda ur Aftonbladets redaktionsbi personal efter förloppet af de få månader, som äterk todo af äret, börjände med 1843: föregen räkning ett itet anspräkslöst veekobiad. Denna skiljsmessa för S gick för öfrigt, — hvilket här kan vara på sitt)d tälle att uttryckligt förklara, — utan ringaste harm fc Ner animositet frän exmedarbetaren Sturzenbeehers ida mot Aftonbladet, tidningen, — och ett tecken värpå är, att han verkligen flera är derefter under istelse utomlands, ända intill dess han 1847 grund. ade Öres. Posten, lemnade tid efter annan längreSi ch kortare bidrag till denna samma tidning, i hvil-be en han alltid fortfarande ansett för en fördel och en sk tmärkelse att skrifva, — än mindre mot dess utgifare och ehef med hvillan han Alde unnhöet om 4t HP PA I HH ctr eve DO HON si d f f f k