Aftonbladet – 31 juli 1851, sida 2

mer, der deras mörka sidor, hvilka smånin gom upplysas, öfvergående från svart till vio lett, från violett till ljusblått, liksom en frå de höga bergspetsarne nedströmmande ljus stod. Se der dagen, som utbreder sig öfve fältet, bäckarne, hvilka blänka som silfver bälten, och floden, som slingrar sig och dall. rar som ett sidenband. Se här dessa smi fåglar, som sjunga i neriibuskarne, i granat häckarne, i myrtenträden; och slutligen örnen luftens herre, som i dess högre trakter pröf var kraften af sin vinge. O min älskade! vi äro då redan genon ögat förenade, jag ser hvad du ser. Men hvarifrån ser du det? Vänta, vänta, ditt bref är här. O! din bref, de lemna mig icke ett ögonblick; nä jag dör skola de hvila vid mitt hjerta, och de som nedlägga mig i grafven skola, vid straf af helgerån, hafva uppdrag att deri inneslutc dem med mig. Hvarifrån ser du detta? Ack min Gud! jag kan knappt läsa: lyck: ligtvis kan jag dem utantill; om jag af er händelse skulle förlora dem, skulle jag kunn: omskrifva dem från första till sista raden. Jag har läst dem så mycket! Mitt fönster, helt och hållet beskuggadt a en stor jasmin, hvars blomhöljda, i mitt run nedfallande grenar fylla det med vällukt, lig. ger åt öster.n Så är det, så är det! Solen har nyss uppgått till venster om mig, du befinner dig till höger om mig. Den kulle, hvarpå jag bor, nedstiger från söder till norr, från bergen till slätten. Så är det! Allting sammanträffar på punkten. Ja, der nere, der nere vid horisonten— tack vare dig, o Herre! att den dag du låtit uppgå, är så ren och klar — der nere är kullen, der din boning är belägen. O! hvarföre är den ännu så långt borta, eller hvarföre äl menniskans blick så svag! Jag ser hundratals hvita punkter strödda mellan de gröne träden; hvilken af dem alla är din boning!