Aftonbladet – 31 juli 1851, sida 2

overksamhet, under dett att du väntar på mig; ty det är ju så, mitt hjertas älskade, du väntar ju mig? Äfven vår dufva har fått hvila sig, och jag hoppas hon nu skall kunna flyga längre, och följaktligen snarare föra mig till dig. Jag hoppades få tillbringa hela natten med att skrifva till dig, men jag har för mycket litat på mina krafter, jag mäste sluta, jag måste säga dig farväl, det ringer för mina öron, alla föremål sväfva i en vågformig rörelse omkring mig, och bokstäfverna, som min penna tecknar på papperet, tyckas mig vara af eld. Ahl... Fyrtionde brefvet. Kl. 3 på morgonen. Jag har sofvit omkring två timmar, men sömnen var mycket orolig och liknade ett febertillstånd. Lyckligtvis ser jag, då jag åter öppnar ögonen, att dagen är nära attinbryta. Hvad den uppgående solen är herrlig ! Om vi i detta ögonblick, min älskade, voro hos hvaråndra! Om vi, i samma mån de försvinna fingo räkna alla dessa stjernor, hvilkas namn du känner, och hvilka upplösa sig och försvinna i rymden, några ögonblick innan soen, som förjagar dem, i sin ordning uppträler. Nyss öppnade jag mitt fönster, hvarifrån, som det tyckes, en omätlig rymd öppnar sig för ögat. Ack! ju större denna rymd ir, dess mer är jag att beklaga. O min Gud! denna sköna fabel om Thescus och Ariadne, är den verkligen endast en fabel, och min bön, min djupa brinnande och oaflåtna bön, skall den icke från din välsignade hand lösrycka någon engel, som hemtar mig den ledande träd, som visar mig vägen till honom? . O! jag lyssnar, jag blickar omkring mig, jag väntar. Intet, intet, o min Gud! intet annat än solen, det vill säga din bild, som utan att ännu synas, med purpur beströr hela atmosferen som badar bergskedjan bakom hvilken hon i detta ögonblick uppstiger. O! hvad detta skådespel skulle vara herrligt för ett fridfullt