Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 3

Vänta mig, älskade, vänta mig, ty en dag förr eller senare skall jag komma . . Jag lemnade dig för ett ögonblick för att luta mig mot ramen af ett emot byn Boussenac ligggande fönster. Denna by är beläsen på min väg, och jag skall i morgon genomvandra den, såvida icke vår dufva skulle lerifrån aflägsna mig. Från en liten skog, yelägen till höger om mig, och som öfver narken utbreder sin dystra skugga, hörde jag let ängsliga tjutandet af en hund, som sannolikt gått vilse. Om hunden upphör att tjuta, sade jag för mig sjelf, är det ett godt tecken, och jag skall finna honom. Hunden tystnade. Hvad man är vidskeplig, när man lider! Vet du det, mitt hjertas älskade? Lider du? O min Gud! hvilken skön natt! Kanske, sade jag för mig sjelf, står du i ditt fönster, liksom jag, i mitt, och ser åt det håll der jag befinner mig, liksom jag riktar mina blickar ät det håll der du vistas; kanske tänker du i detta ögonblick på Gud och mig, liksom jag tänker på dig och Gud. Har du sett detta vackra stjernfall, med sin genom himlen kastade eldstrimma? huru många mil har stjernan på detta sätt firdats inom en sekund? O! att jag kunde som hon, på en sekund hinna fram ti!l dig; om jag också vid framkomsten skulle slockna som hon! Jag skulle antaga denna strålande sekund af säilhet, om också med vilkor att den följdes af en evig natt. I morgon min älskade, i morgon, hoppas jag komma dig närmare. Trettiofemte brefvet. : Den 9 Juli. Jag har stadnat i en iiten by, kallad Saulan. Hvilket oväder, gode Gud! hvad har då jorden förbrutit, att Herren så skall hota