skall hon vetta att jag är död, död i vansinne och förtviflam på ett aflägset ställe i någon skog, vid siddan af någon väg, vid brädden af floden. Jag begifver mig på vägen, tagande med mig alla dessa bref, som jag skrifvit till dig, men som du icke erhållit, och kanske aldrig! skall erhålla. O! om jag en dag finge kasta dem alla för dina fötter och säga: Läs, läs, min älskade! Då skulle du erfara hur mycket jag lidit. Hvad jag denna dag skall blifva lycklig! . Jag beger mig på väg, klockan är tre på eftermiddagen, jag skall, som jag hoppas, i dag kunna gå ända till Rienpregan. Trettiofjerde brefvet. Den 7 Juli under natten. Jag gick igenom kyrkan, innan jag började min vandrimg, för att, så till sägandes, taga Gud med mniig på vägen. Jag Rnäföll framför altaret, Jlutande min panna mot en sten! prydd med skulpturarbeten samt mot det ställe deraf som föreställde ett kors, under det mitt hjerta på bönens vingar höjde sig till Gud. i Ack! det är utan tvifvel sannt, att bönen har egenskapen af en för bhjertat helande kraft. Bönen är den gröna kulle, det vi, efter en mödosan vandring, taga vår tillflykt och hvila oss; let är en ibland öknens sandfållt funnen rämil, hvarur vandraren hemtar vederqvickelse. Full af nod och hopp gick jag ur kyrkan; det föreföll mig som hade Gud vid mina axlar fästat vingar liknande en engels. Detvar bönen som ryckte mig ifrån jorden och höjde mitt hjerta mot den OÖändlige. Ar icke allt jordiskt lidande blott en pröfning? är det icke såj Alsmäktige, du har icke dömt mig till olyckan? sikall jag icke vid vandringens slut återse honom?