Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 2

i bön. Jag hoppas att Gud bönhört mig och att du i dag skall erfara hvar jag är, att jag är fri och att jag väntar dig. Dufvan är lika otålig som jag; hon slår på rutorna med sin näbb och sina vingar. Jag skall öppna fönstret för dig, stackars liten. Gud gifve att din vinge må vara nog stark för den färd du skall företaga. Jag afbryter detta bref för att skrifva den biljett, som hon skall föra till dig, eller — o min Gud! — åtminstone försöka att föra till dig. Klockan slår fyra. Trettiondeandra brefvet. Kl. 4 på morgonen den 6 Juli. Om dufvan hinner fram till dig, min äl skade, så läs denna biljett och res; res utan att förlora en sekund, likasom jag skulle resa, om jag visste hvar jag skulle finna dig. Jag är fri, jag älskar dig och väntar dig vid klostret i Montolieu, emellan Foix och Tarasson vid stränderna af Ariege. Du skall sedan veta hvarföre jag icke säger dig mera, hvarföre brefvet är så kort och papperet så fint. Allt detta, och tusen andra saker, alla våra olycksöden, vår ångest och våra förhoppningar, allt detta skall du få veta om vär lilla budbärerska kommer fram till dig; ty om hon det gör, reser du i samma ögonblick; är det icke så? Jag väntar dig, min öfverallt älskade, som den blinde väntar ljuset, den döende lifvet, och den döde uppståndelsen. Flyg, älskade dufva, flyg! Trettiondetredje brefvet. Den 6 Juli kl. 5 på morgonen. Vi äro dömde till olyckan! Or! min älskade, hvad skall det blifva af oss? Det återstår mig då intet annat än att dö i förtviflan