Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 2

socken och Elfsborgs län, samt Maria Johansdotte Åkerblom i Öfverkalix socken af Norrbottens län hvardera ett silfverkors att i grönt och gult banc bäras, och ät pigan Catharina Jakobsdotter i Lill: Kälabo af Burseryds socken och Jönköpings län er gäfva af 10 rdr hko. Samma dag blef f. d. statsrådet, riddaren oc I kommendören af Kongl. Maj:ts Orden, m. m. her I friherre Gustaf Fredrik Akerhjelm ånyo vald till säll Iskapets ordförande. a — Likasom under titel af: ndet röda spö ket en brochyr blifvit utgifven i Frankrike som genom en fanatisk förespegling om so cialismens vidt utgrenade makt och blodiga samhällsupplösande syften, velat skrämselvi förmå de mera inflytelserika medlemmarne a medelklassen att förena sig med de gamla dy. nastiska och aristokratiska partierna, så ha äfven organet för den svenska reaktionen, tid. ningen Tiden, genom en artikel om den röde propagandan., under den serskilda titeln: varnings-signaler för svenska borgareståndet, sök bevisa vår medelklass, att den antingen skal falla ett offer för proletariatets raseri elle komma under Rysslands välde, derest icke — för att öfversätta Tidens ord på ren svenska — den sluter sig till det reaktionära partiet, med: verkar till ernåendet af en trycktvångslag, son kringskär yttranderätten, hindrar utbredande af andragdäror än dem reaktionen anser allen: saliggörande, uppbär stora stående armeer, fö att, såsom Romieu så naivt utsäger, sätta bajonetter och kanoner emot den sociala rörelsen, och slutligen, hvari Tiden har rätt, förenar sig att efter förmåga lätta de hdandes ställning, förskaffa dem arbete, bröd och bergning (1 st. f. rösträttighet, menar Tiden). skaffa dem sann upplysning och tekniska kunskaper i för dem nyttiga ämnen i st. f. halfbildning; religiös uppfostran, goda seder, kärlek för fosterland, konung och medmenniskor. i st. f. fritänkeri, yppighet och lösaktighet. revolutionära grundsatser, afund, hätskhet, äflan i lefnadssättet med de bättre lottade. Det är fintligt nog af Tiden och dess parti. att sätta dessa sista fordringar i motsats emo: hvad de liberale, hvad alla den förnuftiga demokratiens vänner fordra och i förening med fordan på trycktvång och bajonettvälde, sam att försöka kläda sig i motståndarnes egen skrud för att narra de stilla i landena att de tro skola. Ty att det just är demokratiens försvarare, som idkeligen uppmanat de maktegande att vidtaga sådana åtgärder, som Ti den nu förordar, att med allvar oeh kraft arbeta på befordrandet af de lägre samhällsklassernas andliga och ekonomiska utveckling, till undvikande af de revolutionära våldsamheter, som oundvikligen måste utbryta, så snart en massa, hvilken man låtit förblifva i både intellektuell och moralisk råhet, lär att känna sin kraft; allt detta är så många gånger sagdt och så väl kändt, att vi nästan blygas att till Tidens fruktlösa undervisande behöfva upprepa det. Det är dessa fordringar, reaktionens män kallat revolutionära, och demagogiska, hvilka de med händer och fötter motarbetat. ropande att faran vore inbillad, att antydningarne derpå vore skrämskott, att massan på intet sätt borde mera upplysas än den är, att någon verklig nöd ibland de fattiga sambhällsklasserna ej funnes o. s. v. Så har rörelsen, enligt dessa demagogers förutsägelser, inträffat: då ropade reaktionärerna: -använd, kanoner och bajonetter, fängelser och trycktvång. men — tillägga de nu — förbättra äfven de betrycktas ställning, o. s. v. Hade de från vörjan insett denna sednare omständighet, hade le tänkt på att använda statsinkomsterna till nyttiga, för folkets andliga och ekonomiska väl fruktbärande ändamål med inskränkning i de öfverflödiga utgifterna, hade delemmnat alla samhällsmedlemmar tillfälle att genom sjelfverksamhet och eget deltagande 1 det allmännas angelägenheter arbeta sig fram till det bättre målet, så hade sannerligen inga kanoner, intet ryskt bajonettvälde behöfts, för att uppehålla ordningen. Vi hafva heit nyss i en artikel i detta blad visat huru England, och sjelfva den ingalunda demokratiska Times, uttalat genomgripande isigter öfver detta vigtiga ämne och förordat andra åtgärder än våldet. Detta torde också vara let mest praktiska. Hvarigenom har väl Engand, der förstörelseelementerna på samhällets ljup äro både större och farligare än i något unnat land i verlden, dämpat alta utbrott af lessa elementer, om icke genom den största personliga, borgerliga och andliga frihet? De stora folkmötena, sammankallade af enthusiastiska ledare, som resa omkring från den ena andsändan till den andra och hålla politiska al (d. v, s. efter Tidens språk: predika rerolution och anarki); den obegränsade tryckriheten, religionsfriheten, näringsfriheten m. n., allt detta har beredt England ensamt lugn, nder det öfriga Europas politiska stormar; vartill kommer, att Englands statsförfattning tvecklat sig i en allt mer demokratisk rigting. Vi hafva äfven nyligen visat huru regerinen i Belgien tänker uti detta ämne, och slutigen hafve vi äfven för oss Danmarks exempel. Dessa förhållanden lemna ojäfaktiga vittesbörd, hvilka ej nog ofta kunna framhållas. emför man härmed tillståndet i de länder, der et af Tiden och dess själsfränder förordade amhällsskicket blifvit rådande, så företer sig n helt annan anblick. Ryssland sjelf kan, red all sin militärmakt, ej qväfva det i dess elfvor. sig. rörande revolutionsoch upplösngsfröet, och har med ailt bemödande att ermetiskt för Europas blickar tillsluta hvad m försiggår inom dess gränsor, icke kunnat ölja de tälrika eruptionerna af en inre, vulkanisk and. Tvångsåtgärderna och motståndet emot I större politisk jemlikhet kunde ej — det är ock ett factum — uppehål:a thronen i FrankriKORNEN RT RTR a TVN VRTTENAR AT ÅN NANNE — wi ms . ån I nn fe tre ee 4