Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 2

och vidare öfver Salat emellan Saint-Girons loch Oust. I Nåväl! hör nu hvad jag ärnar göra: jag Iskall anlägga pilgrimsdrägt och i densamma begifva mig på vägen för att uppsöka dig, samt vandra ända till den lilla byn Rienpregan; det var nemligen i riktning af denna by, som jag alltid förlorade vår lilla Iris ur sigte; och när jag hunnit förbi detta ställe, nå väl! då skall jag följa den riktning hon tager. Hon kan flyga en sträcka af omkring hundra steg i sender. Således skall hon, efter att hafva tillryggalagt detta afstånd, hvila sig, derpå flyga vidare, samt lika långt, och på detta sätt tjena mig till vägvisare; jag skall följa henne, jag skall följa henne som Hebreerna om natten följde eldstoden och om dagen molnstoden, ty äfven jag söker det förlofvade landet, och jag skall finna det eller på vägen förgås af trötthet och smärta. Ack! Jag vet det, vägen skall blifva lång, den stackars dufvan — förlåt mig, lilla Iris, allt det lidande jag skall förorsaka dig du milda offer för vär kärlek — den stakars dufvan skall icke kunna flyga mer än e eller två mil om dagen. Men lika mycke! O min älskade! Bör jag icke offra återsbden af mitt lif för att söka dig... Oja! jagskall söka dig ända till slutet af mitt lif! Således reser jag. Jag reser utan att dröja, till och med i dag. Jag har sagt vår förestånderska allt utom ditt namn. Det är en from och ädel qvinna; hon har delat min smärta, och gråtit med mig, hon har velat skaffa någon som följde mig på vägen, men jag har icke emottagit tillbudet. Jag vill icke hafva någon som åtföljer mig; hvad jag ämnar göra, är att taga råd af min inre känsla, det blir en hemlighet emellan himmelen och oss; jag har endast lofvat att skrifva till henne, om jag återfinner dig. Om jag icke skrifver,